25 år om 11 dagar..

Vaknade i ett krampanfall och upptäckte att jag råkat bita bort kulorna till mina piercingar i läppen. Har kollat runt här men hittar inte de andra ringarna som jag borde ha. Har inte använt dem på flera år så finns väl en risk att jag inte ens har kvar dem längre. Får väl beställa nya.

Fyller snart år. Det är mindre än två veckor kvar. Har hört att man ska fira ordentligt när man fyller 25. Så jag tänkte fira den med att göra precis samma sak som jag gör var dag. Sitta ensam hemma och umgås med djuren.
Har aldrig tyckt om min födelsedag. Har firat den en gång. Jag fyllde sex år då och bjöd de i klassen. Kommer inte ens ihåg varför jag firade det då. Tror det var för jag blev övertalad.
Vill inte fira, vill inte vara i centrum. I alla fall inte med en större fest eller kalas. Det kan vara roligt när någon annan fyller år. Men inte när jag gör det. Då klarar jag mig bättre ensam. Eller varför inte med någon människa som faktiskt är sig själv. En sådan som jag tycker om och som tycker om mig. Och som födelsedagspresent får jag vara extremt jobbig mot denna människa utan att den blir allt för sur. Och kanske en ros. Ja, en. De bästa födelsedagar jag haft har jag firat så. Kanske inte riktigt är att fira men jag tycker om det så. Vet inte om jag kräver mycket eller lite. Jag kräver ju känslor och någon som finns där vilket tydligen är extremt svårt. Samtidigt som jag inte vill att man ska göra något stort, dyrt eller krävande. Fast tid är krävande. Hade väl varit lättare att köpa något stort och dyrt. Om man nu haft ekonomin till det. Men jag bryr mig inte om sådant. Jag bryr mig om känslor och samspel.

Ja, börjar känna känslor igen. Mer än rädsla. Rädsla är väl det som jag mest känt av de senaste veckorna. Det och ledsamhet. Nu känner jag även kärlek. Både lycklig och olycklig sådan.
Den lyckliga är för djuren. Och jag vet om att jag och de står onaturligt nära varandra. Men jag trivs så, de trivs så. Och nej. ingenting perverst. Perverst existerar inte längre i mitt liv alls och skulle aldrig göra något sådant med ett djur. Isch. Nej, detta är en annan typ av kärlek.
Myser med dem flera timmar om dagen. Kramas och pussas. Säger till dem att jag älskar dem flera gånger om dagen. För jag gör det verkligen och är väldigt tacksam för att de finns här och älskar mig minst lika mycket tillbaka. Att de litar på mig och söker tryggheten hos mig om de skulle bli rädda för något. Vilket hjälpte mig när lilla tise råkade ramla ut från fönstret. Hon var rädd och istället för att springa och gömma sig sprang hon till mig och satt klistrad i min famn. Det känns bra, som att jag lyckats med något trots allt.

Känner även olycklig kärlek. Ingenting som jag skulle rekommendera. Spännande att det ändå tagit så lång tid för mig att komma fram till det. Alltså att det är kärlek. Jag är verkligen imponerade trög. Men kan inte göra något åt det ändå. Har kanske inte varit den smidigaste människan och när jag blir rädd blir jag mer otrevlig än annars. Otrevlig och kaxig. Vilket inte är så charmiga egenskaper. Inte för att jag tror att det hade spelat någon som helst roll men ändå. Sa i alla fall att jag tyckte om den var gång vi hade kontakt. Något som jag aldrig gjort till någon annan. Men det är ändå okey. Det är inte för det är olyckligt som jag stör mig på utan snarare bristen på kontakt. Bara försvann.

Kärlek. När jag vill tortera människan, få i alla fall ett hejdå eller bara att den kommer hit och kramar om mig.
Olycklig kärlek. När inget av de tre alternativen ovan händer.
Love sucks.

Gillar

Kommentarer