Det är så lätt att gnälla på andra. Det är så lätt att säga till alla vad de ska göra. Som mig nu. Det är så lätt.
Det har alltid varit så lätt att gnälla på mitt rökande.
Men när jag faktiskt ber om hjälp. Då är det tydligen inte lika lätt.
När jag ber om motivation till varför jag ska sluta. Dels hur kroppen kommer må och fördelarna som kommer. Men även något jag kan se fram emot var dag nu den första veckan men sen var 3-4 dag. Något som driver på viljan och orken lite.
Just nu är min kropp blåaktig och mina blodådror står ut väldigt mycket. Bilden ovan är min vänsterhand.
Mitt huvud känns tungt, är spänd i nacken och näsa och hals strular väldigt mycket.
Jag måste hela tiden övertala mig om att jag inte ska ta den där cigaretten.
Hela kroppen värker, huvudet dunkar hårt, fingrarna känns väldigt stela, magen vill inte samarbeta utan svider, känner mig till och från svimfärdig min hud är blå. Och jag vet om att jag kan få allt detta att försvinna inom en timme. Jag vet om att jag kan må så mycket bättre på väldigt kort tid. Bara jag tänder den jävla cigaretten. Den cigaretten som gör hela kroppen så mycket sämre i långa loppet men väldigt mycket bättre för stunden.
Så nä, det är klart att vi inte kan komma med något som jag kan se fram emot nu var dag. Klart att vi inte kan komma med förslag. Men jävlar vad vi kan säga till hur jävla mycket fel det är på en. Så länge vi själva slipper att att tänka efter eller göra något.
Jag undrar hur bra de människorna hade fixat detta. Vad hade de valt?
