Jag vet inte. Igen, detta här att jag inte har någon aning. Vet inte vad jag ska säga, inte vad jag ska skriva. Känner mig som en väldigt dålig människa. Att jag stressat satan i över två dygn nu hjälper inte riktigt heller. Har haft mycket att göra, mycket att fixa och det är långt ifrån klart. Måste vara klar om bara någon timme. Vill inte, orkar inte och det är hela tiden något inom mig som skriker att jag inte kan. Att jag inte klarar av det. Det där som aldrig ska sluta slita sönder mig. Kom vi fram till att det är rädsla? Eller bara det att jag är en dålig människa? För jag känner mig både rädd och väldigt dålig. Hur mycket jag än försöker vara snäll och trevlig så misslyckas jag så brutalt. Hur kan man misslyckas med det? Hur kan man jobba så mycket att vara bra och ändå ständigt göra fel? Det gör ont. Jag vill inte. Vill inte vara dålig. Vill inte göra fel. Men kan inte sluta hur mycket jag än försöker.

Vill säga förlåt. Vill be om ursäkt för mig. För att jag är så som jag är. Det är inte meningen, inte så som jag vill vara. Men man bestämmer inte över känslor, kan inte bestämma över det som ständigt skriker inombords. Kan välja hurvida man ska rätta sig efter det eller inte. Kan välja om jag vill gå på det eller strunta i det. Det är bara det att ju mer jag ignorerar desto värre blir det, skriker högre, river upp mer.

Och känslor. Du vill inte få fram mina känslor, vill inte få mig att känna. Jag känner inte riktigt de där fina och trevliga känslorna. Inte så de stannar i alla fall. För ingenting är perfekt, det finns alltid något att störa sig på. Mina känslor är inte bra. Inte ens de som ska vara det är det. De är elaka och skadar antingen mig, den andra eller båda. Det är ju båda om det är den andra. Mår inte bra av att göra illa någon som jag tycker om, någon jag bryr mig om. Men kan inte bestämma över mina känslor. Kan bara bestämma om jag ska gå efter dem eller inte. Bestämma om jag ska känna dem eller strunta i det. I alla fall en del tillfällen. Brukar inte känna så mycket ju. Vilket nog egentligen är bäst för alla.

Så snälla, få mig inte att känna. Det är inte bra, för någon.

​Jag känner ett stort behov av att skaffa mig en klädstil. Just nu är det kanske lite väl blandat. Roade mig i alla fall med att rota fram lite olika kläder. I brist på annat. Och det är ju så få egobilder här att jag kände att behovet var stort av fler. 
Första bilden är väl så som jag skuttar runt här hemma när jag inte orkar fixa till mig. Är kanske inte en naturlig skönhet. Tur att det finns hjälp att få. 

​Det positiva med att vara ledsen är att det återfuktar linserna. Kan väl säga att jag inte är på så bra humör och inte heller har varit det på ungefär en vecka. Tycker illa om mig. Än en gång blivit hårt påmind om att jag verkligen har noll i egenvärde. Och jag har ingen som helst aning om hur jag ska kunna ändra på det. Sitter i en jävla sits, antingen att jag lämnar och mår dåligt på grund av dels att jag faktiskt lämnar någon som jag inte vill bli av med och som inte heller vill mista mig. Eller att jag stannar och mår dåligt över människan som ständigt ska meddela mig om hur elak, egoistisk och värdelös jag är. Människan som ständigt ska trycka ner mig och lyckas var gång. Inte bara förstöra där och då utan även nu. Det påverkar mig hela tiden och med allt. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag än gör blir det fel och jag känner att jag inte har något mer alternativ än dessa två. Hittar inte sättet att förhålla mig till detta. Ju mer andra försöker hjälpa och säga hur fel det är blir det värre. Jag vet om att det är fel, så korkad är jag inte. Jag bara inte kan förstå att någon gör så. Är så van vid det att jag helt ärligt inte förstår bättre. Jag vet men kan inte begripa och ta in det. 

Avskyr detta. Avskyr mig för stunden. Vilket leder till att jag varken är särskilt snäll eller trevlig. Känner att allt jag gör är fel, att hela jag är fel. Alla de ord jag fått höra senaste tiden och under alla år kommer ifatt mig. Jag tänker på det ständigt. Kan inte göra något och kan inte heller strunta i att göra något heller. Känslan av att jag är otillräcklig hänger över mig. Jag kan inte något, är inte bra till något mer än att göra fel och misstag. Och jag vill inte göra misstag. Vill aldrig göra något misstag. Det är bättre att självmant förstöra än att råka göra det. Bättre att säga hej då när något är okey än att dra ut på det. Än att låta mig förstöra det brutalt med mitt humör. För jag kan inte leva upp till det som förväntas av mig. Är helt enkelt inte tillräckligt bra. Och ju mer snäll man är mot mig desto sämre känner jag mig. Jag är inte värd det. Även om jag gärna velat ge tillbaka allt sådant så kan jag inte. Förlåt, men jag är inte tillräckligt bra. Är inte bättre än vad jag varit. Kan inte mer än så. Men jag hade velat. 

När jag mår såhär tycker jag om att låsa in mig. Tycker om att vara ensam och att alla låter mig vara. Då kan jag inte förstöra. Då kommer inte mitt dåliga humör till att gå ut över någon annan. För det vill jag inte. Samtidigt som jag inte har något som jag måste leva upp till. Kan sitta här och vara helt värdelös i min ensamhet. Det går inte ut över någon annan då, någon som troligtvis inte förtjänar det.
​Tycker om att vara ensam. Behöver inte förklara något, inte ta hänsyn till någon annan. Ingen som ser eller märker hur fucked up allting är och ja, jag vet om att jag säger emot mig själv här. Att jag vill att någon ska förstå. Men är det värt det? Skulle man stanna eller skulle man bara tycka att jag är ännu mer störd? Skulle man kunna förstå, ens lite? Och på vilket sätt skulle det kunna göra något bättre egentligen? 

Det är mina problem. Jag är en vuxen människa och får ta tag i dem själv. Jag är tillräckligt vuxen för att inte kunna använda min uppväxt som något försvar till att bete mig illa. Det kanske skulle förklara en del men det rättfärdigar inte något. Mitt ansvar, min uppgift att lösa det. Det ska ingen annan behöva ta i. Inte ens behöva vara i närheten av. Speciellt inte någon bra människa. Sådana människor förtjänar något bättre. 

Förlåt.