Jag tror inte att jag funkar med detta. Är inte gjord för det här. Kan inte skriva då det inte alltid bör läsas. Har inte riktigt någon att snacka med. Behöver det, behöver få ut saker. Precis det som jag så många gånger tidigare har skrivet. Jag tror att jag kommer gå sönder av stress. Sådan psykisk stress som äter upp hela ens personlighet. Jag försöker att ta bort det, men det är svårt. Roar mig med annat för att slippa tänka. Träffar folk, går en massa med hunden och håller på med olika projekt. Nästan ständigt skriver skit med folk på nätet om jag är ensam. Inte något speciellt så utan mer allmänt. En del lite om mina olika projekt.

​Just nu vill jag vara i en stuga långt ute i ingenstans men en massa skog, berg och snö som omringar den. Lägga mig i sängen där och låtsas som att världen inte finns. 

​Nu är ett sådant tillfälle som jag gärna hade velat ta något. Något som skulle ge mig ork och energi till att göra allt det som jag behöver göra, som jag vill göra. Men jag kan inte. Den där mentala spärren är ivägen. Jag gör inte sådant. Vill nog inte innerst inne. Men det hade hjälpt så mycket för stunden. Den där spärren hindrar mig. Den spärr som dyker upp lite då och då när den känner för det. Alltså, den är ju alltid kvar gällande samma saker. Men jag tycker ändå att det är märkliga saker ibland. Ibland förhindrar den saker som kanske inte nödvändigtvis skulle behöva förhindrats. Och ibland tillåter den saker som inte borde bli tillåtna. Jag tror att det har med uppfostran att göra. Det som jag blivit lärd är fel förhindrar jag mig till att göra. Det som jag inte specifikt blivit inlärd är fel, kan jag göra trots att det inte är rätt. Det är sådant som kan göra mig förbannad. Förbannad på mig själv. Inte för att jag emellanåt har märkliga spärrar utan för att jag tillåter att fortsättas styras av dem. Jag bryter inte de mönstret, för jag är lärd att inte göra det. Inte ens med logik kan jag övertyga mig. Vilket i sig är idioti. 

Ska jag vara tacksam eller inte? Tacksam för att jag har de där spärrar som jag vägrar gå över, hur idiotiska dem än är. Men jag har min gräns som alltid lär finnas där. Att fler vet om det. Att man har någon koll på mig och kan lita på i alla fall det. 
Samtidigt som att det förvirrar. Då en del saker inte har så mycket logik bakom sig, det är inte saker som jag hade haft om det inte blivit så hårt intryckt under så många år, går det inte tillsammans med mitt vanliga tankemönster. Så hur ska man då kunna räkna ut vad jag hade gjort i en liknande situation? Hur ska man kunna beräkna något när det inte finns ett mönster utan istället flera? 
Det gör det lätt att veta en del saker som jag håller mig till men väldigt svårt att få en helhetsbild. Kanske därför som jag tycker om "Det är detaljerna som gör helheten.". För det finns så många olika mönster, finns så många små saker som är helt olika, att om du bara ser i det stora hela kommer du aldrig till att förstå mig. Du måste se detaljerna. Måste gå in i de enskilda sakerna för att kunna begripa det. 

Som man har märkt har jag inte skrivit här på ett tag. Jag har velat men har inte riktigt kunnat. Har inte pratar särskilt mycket den senaste tiden om alla de tankar och funderingar som jag har. Har varit ganska så tyst. 
Har inte skrivt här för till en början blev jag så trött att jag inte orkade eller så hade jag inte tillgång till en dator och att skriva mycket på telefonen när man är trött är för mig inte något alternativ. Så saker har stannat i huvudet. Stannat där och snurrat runt, runt, runt samtidigt som fler saker har uppkommit och snurrat det med. Mitt huvud är fortfarande fullt och jag försöker verkligen till att få ut det. För det stressar mig att ha det inne. Hela kroppen mår dåligt av det. Har blivit extremt dålig på att klara av psykisk stress. Nog för att det finns och har varit så mycket de senaste åren och trappades upp hårt igen den senaste månaden. Börjar lugna sig nu igen. Alltid något. 

Är extremt trött och tänke snart lägga mig. Har tagit hund på sista rundan nu också. Idag har jag diskat i princip allting, stekt och gjort fyllning på 5 kg nötfärs och påbörjat bakandet av piroger. Ja, gjorde bara 18 stycken. Med tanke på att jag även vill ha några med kyckling och några med spenat kommer det nog bli ca 200 stycken allt som allt. Kan väl säga att jag har något att göra imorgon. Smart som jag även är köpte jag bara två paket jäst och lär behöva minst fem till. Så det blir att gå till affären sen när jag har vaknat. För nu klarar sig fyllningen inte allt för länge i kylen.
Hade behövt städa, dammsuga och våttorka här också. Det är mycket nu känner jag. Får hoppas på en bra natts sömn så jag faktiskt orkar med allt som behövs göras under morgondagen. Nu är ett sådant tillfälle det hade varit skönt att lämna bort hund en dag eller två. För det tar ändå en del på min kropp att behöva gå ut med honom och sen tar det ju även tid. Och nej, jag gör inte detta av någon speciell anlening mer än att jag verkligen borde hitta på något och att det är bra att ha mat i frysen som bara är till att tina upp när jag inte orkar laga något någon dag. Sen är det ju alltid trevligt med ett rent hem.

Har varit ganska gnällig idag också. Är väl därför som jag hållit igång så pass mycket som jag gjort. För att komma undan mina tankar. Det har väl gått sådär. Har fortfarande haft den där trötthetskänslan gällande i princip allt. Blir mest trött på mig. På så som jag för stunden är. Alla de tankarna som hela tiden dyker upp och inte riktigt vill lämna. Men jag antar att det är så rädsla fungerar. Rädsla för mig, vad jag kan tänkas göra, vad jag går med på. Rädsla för att tillåta att man behandlar mig väldigt illa. För att saker ska ändras till det negativa, för att någon ska ändras till det negativa.
Jag är inte rädd för att bli ensam. Är rädd för att inte kunna leva upp till förväntningarna, för att göra någon besviken. Rädd för att göra någon illa. Men framförallt är jag rädd för att låta mig bli behandlad som smuts igen. För att låta någon köra över mig så hårt. För jag tillåter det. Kan inte sluta. Hur mycket jag än vill så kan jag inte och det är väl väldigt dumt att nämna det. Men jag är även ärlig av mig och om jag nu ska vara just ärlig kan jag ju även nämna att anledningen till att jag faktiskt berättar det är för att jag inte har någon som helst aning om varför man skulle vilja köra över mig, varför man skulle vilja utnyttja mig. Jag menar, jag kan inte farligt mycket, är ingen större hjälp till någon. Har inte pengar, bil, kontakter eller något som på något sätt skulle kunna hjälpa någon annan. Kan inte se för vad man skulle kunna utnyttja mig på. Jag gör ingenting, är ingenting. Det finns inte allt för mycket som man skulle kunna ha någon användning av mig till. Sen och andra sidan kanske även det är anledningen till att jag inte kan förstå varför man skulle vilja vara snäll mot mig heller. Anledningarna till att jag inte förstår varför man skulle vilja ha mig i sin närhet. Varför skulle man vilja ha mig? Jag är kronisk sjuk och gnällig. Och nej, det är inte så som jag vill vara. Inte så som jag planerar till att förbli. Men för stunden har jag inte så mycket val. Jag jobbar på det, men det tar tid. Det går framåt, men väldigt sakta.

Just nu är jag inte allt det som jag skulle vilja vara, som jag tidigare har varit. Just nu är jag bara det som jag klarar av för stunden. Och det är frustrerande då jag vill så mycket mer men är fångad i min egna kropp.