Jag har svårt att låta någon komma nära. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det uppenbarligen igen. Jag vet inte hur man gör. Eller nja, jag försöker förklara saker så bra som jag bara kan. Men man tycker om att anta annat. Tycker om att inte alls lyssna och många gånger se mig som en fitta. Och ja, jag är en. Är ett riktigt svin. Men inte på de sättet som de flesta nästan ständigt ska anta.
Vill jag vara en lär det märkas. Det går inte riktigt att missa eller ens känns sig osäker på. Men det är väldigt sällan jag är det. Mer när jag "måste". Och då är det inte för att någon gjorde något elakt mot mig utan det måste vara ganska så extremt. Det är bara till försvar. Inte för att förstöra något, någon, om jag inte måste. Vad har jag för glädje av det? Och jag klarar mig. Om man är otrevlig, går bakom min rygg, ljuger eller liknande. Jag fixar det. Psykiska saker klarar jag av. Reser mig ganska så snabbt igen. Undrar om jag ens kan släppa någon så nära mig. Eller det är väl mer att jag ska ta någon nära mig. Självklart bryr jag mig om andra. Kan till och med älska dem. Men ändå inte vara så pass nära att de ska kunna göra mig illa utan att jag återhämtar mig snabbt.

Tycker om min ensamhet. Jag är starkare när jag är själv. Tvekar inte på mig. Är inte rädd för att prova saker och att misslyckas. Det är jobbigare med andra i närheten. Vill inte göra någon besviken. Vill inte visa hur dålig jag är antar jag. Orkar inte höra gnället om det i alla fall. Inte än, måste få bättre egenvärde innan dess. Vilket jag jobbar på. Alltid något.

Har svårt för att veta vad jag ska göra när jag anser att någon behandlar mig fel eller illa. Vad gör man? Hur ska man få dem till att sluta, få dem till att förstå?Vill ju inte Bli ett svin. Bara för att någon annan gör något fel betyder det inte att jag också kan göra det. Det slutar var gång med att jag tycker illa om mig själv istället. Känner mig korkad. Att jag borde förstått bättre. Är väldigt trött på att ha det så. Hjälper inte heller mitt arbete på egenvärde. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Slutar med att jag bara lämnar, när jag inte orkar längre. Problemet är väl att jag så många gånger hoppas på något bättre. Har ju problem med samspel. Också en anledning till att jag tycker om att vara ensam. Jag klarar det. Det känns helt okey. Kanske inte mår helt bra, men fortfarande okey, oftast. Är ganska duktig på att roa mig med saker själv. Slipper bli ledsen och besviken på någon annan. Slipper att göra någon det.

​

Har du någon gång hamnat i en situation där vad du än gör är fel? Bara olika fel.
Har tänkt väldigt mycket men kommer inte fram till något. Vet inte ens vilket som är minst fel. Hur räknar man det? Är det jag som ska ta det mesta av det? Jag vet inte.

Skulle sovit för flera timmar sedan. Kunde inte somna. Trött men huvudet vägrade slappna av. Börjar dock lugna ner sig nu. Flera timmar senare. Jag avskyr det. Jag som hade fått hyfsat bra på dygnet. Som den senaste natten sov helt värdelöst. Behövde sömnen. Skulle på möte sen, lär strunta i det. Kommer ändå inte ge mig något. Inte lönt. Orkar inte. Känner inte för det. Vill inte alls. Ska inte.

Blir arg. Känner mig orättvist behandlad. Än en gång som man inte lyssnar på mig. Bara antar. Tolkar rent åt helvete även om jag säger saker rakt. Är det verkligen så orimligt att jag skulle kunna mena det som jag säger? Måste man tolka det fel? Varför måste man var gång tro att det är något mer?
Jag är enkel, bara man lyssnar. Lätt att förstå, du ska inte anta annat. Varför skulle jag ljuga? Varför skulle jag vilja göra saker jobbiga? Varför skulle jag frivilligt göra så jag får skit om jag inte verkligen tror att det är rätt? Varför? Varför skulle logiken bara försvinna? Varför skulle jag helt plötsligt bryta det mönster som jag alltid annars har?
Lika bra att inte säga något. Vad spelar det för roll om man ändå inte kommer tro mig? Om man ändå kör på fritolkning..

Men jag lär mig. Jag ska vara tyst. Ska inte längre bry mig så mycket om andra. Det är lättast så, i alla fall för mig. Slipper förhoppningsvis mer skit på det sättet. Bygga upp en helt annan typ av bubbla.

När jag var yngre tyckte jag det var märkligt att så få människor brydde sig om allt runtomkring. Speciellt de vuxna människorna. De som har störst chans att lyckas och få igenom saker är också de som inte riktigt bryr sig. Kunde inte alls förstå det. Vill man inte ha en bättre värld? Att andra människor blir trevligare och har det bättre. Varför vill man inte bry sig?
Men jag förstår nu. Att bry sig är jobbigt. Man får i de flesta fall ta mycket mer än vad man får igen. Det gör ont att bry sig och är nästan ständigt någon som ska motarbeta det. Någon som ska sätta sig på tvären och göra allt så mycket jobbigare än vad det egentligen skulle ha varit. Troligtvis för att denna, precis som en själv, anser att den har rätt. Att denna också rivs sönder, för den bryr sig.
Lättare att bara vara. Lättare att ha sitt och försöka leva i någon typ av balans med alla andra. Att ju mindre man bryr sig desto bättre mår man. Det gäller att vara tyst när det inte är något att verkligen kämpa emot, något som är värt ens energi, som förhoppningsvis ger en något tillbaka.
Det är bara jobbigt att det inte är jag. Det har blivit det mer och mer de senaste åren, men långt ifrån helt. Att vara tyst tar på mig. Då är jag någon annan. Känns inte bra. Men om jag inte är tyst de flesta fallen får jag mer problem och mindre bra humör.

Jag känner mig ensam. Väldigt ensam.
Jag tror att du högg ner mig tidigare.

Frågor. Så många frågor.
Tankar. Hur många som helst.

Rädsla. Det där som lägger sig över en. Jag är rädd och kan inte släppa det. Det försvinner inte. Ingenting av det försvinner för stunden. Bara ligger där som en tjock dimma.
Det dystra, svarta och regniga vädret passar in så bra just nu. Var nyss ute i det med hög musik i öronen, den svarta kappan med luvan uppe. Jag tycker om den luvan, stor, svart och mysig. Den skyddade mig från regnet fram tills att jag var några meter från dörren, då flög den av. I rätt tillfälle till låten. Den flög av och regnet öste ner i mitt ansikte, i håret och för någon sekund kändes det perfekt. Så där helt perfekt olyckligt. Som slutet på en tragisk film. Det där tunga, jobbiga slutet som ändå är så underbart vackert, så perfekt.
All perfektion är inte bra. Alla slut är inte lyckliga.

JAg vill skriva, för jag vill inte vara hemlig. Vad är det för mening att vara det? För att skydda sig? För att ingen ska få komma så pass nära att det förstår?
Men det är okey. Jag vte att jag klarar det ändå, det har jag gjort så många gånger tidigare. Visst, det är jobbigt men det kanske inte måste bli dåligt? Det kanske någon gång kan hjälpa, underlätta för de inblandade. Men här är nog inte rätt sälle att ta det, inte rätt tillfälle.

Får du också känslan av att du gjort något fel men inte vet vad det är?
Att du känner dig som något oönskat, mest som något jobbigt problem. Känner du också så? Upplever du det på samma sätt och vad gör du då?