Så trött, så seg. Så ledsen på det mesta.
Har hänt en del sen jag skrev sist.
Passat gård med en hög hästar, en större hög katter och två hundar.

Var natt blev jag väckt varannan timme för hundarna tvunget skulle ut.
Hur orkar man leva så?
Tur var väll att det bara var att öppna dörren till dem så de själva fick springa ut.
Min uffuff var också med och fick springa ut var natt han också. Även om han har en tendens att sova om nätterna. Men känns elakt att hålla honom inne för det.
Hade det varit så att jag tvunget skulle ha dem i koppel hade han nog dock fått vänta till morgonen.

Efter en helg i helvetet började undersökningarna igen gällande vad det är för fel på mig.
Nu koncentrerat på hjärtat istället för hjärnan som det var för snart ett år sedan.

Upp tidigt och röra mig med sladdar på kroppen.
Har även lämnat in detta och väntar på svar där ifrån.

Väntan är nog det som är jobbigast.
Hittar de något?
Vad händer om de inte hittar något?
Om de finner något, kan man göra något åt det eller ska mitt liv för alltid vara såhär?
Finns lyckopiller? Funkar de? Gör de mig normal? Eller i alla fall bättre?
Är det så att jag måste opereras?

Mycket tankar. Bäst hade det ju varit med tabletter. Det gör ingenting om jag måste ta dem hela livet så länge jag blir bra.
Saknar att vara full av energi och faktiskt kunna göra saker.
Att kunna planera och dra ut på mindre äventyr.

Men istället säger jag nej till allt, för jag vet inte om jag har någon energi just den dagen.
För jag vet inte om min kropp kommer orka.
Jag säger nej för att slippa både göra mig och andra besvikna.

Jag säger nej, för det är lättast för alla.