Okey. Förhoppningsvis håller jag på att komma tillbaka nu snart.

Spenderar dagarna med att ta ut hund stup i kvarten, träna sönder min kropp, äta alldeles för många clementiner och spela smite.

Har inte hittat någon grön klänning som jag varit nöjd med, så blir inte julgran på julafton.
Blir nog inte riktigt något på julafton faktiskt.
Jag som varit snäll detta året..

Fortsätter att ta de nya tabletterna.
Skrev att kroppen kändes konstig av dem. Att jag inte var helt säker på om det var bra eller dåligt.
Nu för tiden gör hela torso ont. Ibland är det som ett tryck över bröstet samtidigt som det känns som att jag blivit intryckt i en alldeles för liten korsett. 
Andra tillfällen är det mer som en blixt går uppifrån och ner. Som sprider sig från bröstet och strålar ut i armen.
Spänningar vid nyckelbenet och lite annat smått och gott.

Magen känns mer som en tvättmaskin och jag mår ständigt illa.
Har ofta svårt att andas. Inte att något tar emot, utan mer att kroppen inte tar upp syret.

Svårt att sova. Svårt att äta. Att andas.
Mer och mer svårt att röra på mig.
Dansar ibland. Oftast bara ute med hund på kvällar/nätterna. Och då när han övar på att sitta fint/fånga mat.

Ben och händer somnar vid tillfällen. Och jag har inte orkat städa särskilt mycket. Orkar mest bara ta ut hund. Sen sitter jag här.

Sitter här och undrar när jag ska bli orolig. Undrar om detta kommet släppa med tiden.
Jag sitter här och undrar om jag kommer dö av detta.

För min kropp har i flera år haft panik dagligen att jag kommer dö. Kroppen tror verkligen att jag dör vid tillfällen. Så hur ska jag veta skillnad innan det är för sent?
Hur ska jag veta när mitt medvetande kommer komma tillbaka, och när det är för evigt borta?

Helt ärligt så är jag rädd.
Jag är rädd för att det ska göra ännu mer ont. Rädd för att det inte kommer gå över.
Jag är rädd för det ska bli hemska komplikationer och att jag inte förstod bättre.

Jag är inte rädd för att dö.
Jag är däremot skräckslagen över att man snart tvingar in mig på sjukhus, och att inte en jävel bryr sig.
Det är av någon anledning mycket värre när ingen bryr sig och man är inlagd, än när ingen bryr sig och jag är hemma.
Låt mig bara dö hemma.

För såhär ska inte kroppen kännas. Något är väldigt fel.

Även om jag inte riktigt orkar med någon för stunden så hade det varit trevligt om man hörde av sig.
Att någon någongång bara sa att de saknar mig. Tänk vad trevligt det skulle vara att få veta. Att någon faktiskt kan sakna mig.
Och vem vet? Det kanske skulle gett mig tillräckligt med energi för att vilja träffa den människan.

För just nu är jag sjukt kluven. Jag är även väldigt ledsen.
Jag vill vara själv för jag orkar inte med drama och gnälligheter.
Men jag vill inte vara själv för jag behöver ibland känna att någon tycker om mig. Att någon uppskattar mitt sällskap och att man kan sakna mig vid tillfällen.

För just nu känns det som att min existens är överflödig för alla andra.
Jag har varit borta i flera, flera veckor men det verkar inte vara någon som saknar mig.
Det finns ingen som riktigt hör av sig. Ingen som blir glad av min närvaro.

Jag hatar att vi är flockdjur. Att jag har behovet av andra människor.
Speciellt när alla andra verkar klara sig så mycket bättre utan mig.