Trött. Är så jävla trött på andra människor. Känner hur jag har svårt att hålla inne irritationen nu, den visar sig vid tillfällen. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag liksom fräser ifrån lite snabbt. Brukar inte gå längre då jag inte fräser om jag inte har rätt. Och de flesta är ändå smarta nog att backa direkt.

Helt ärligt så stack jag.
Fixade hundvakt, packade ner kläder, smink, all medicin samt täcke och kudde för att sen försvinna.

Telefonen i bakfickan på ljudlöst och hög musik i öronen.
För jag orkar inte. Behövde en paus. Behöver fortfarande en paus.

Trött på att vara tyst. Trött på att spela dum, att ständigt råka framställa mig som inkompetent. 

Efter att ha lämnat över hemmet några dagar ser det ut som skit.
Så måste städa. Måste sova. Måste ta ut hund.
Måste ringa samtal. Måste handla mat och äta. Måste ta det lugnt.

Bör duscha. Bör fixa håret. Bör ordna en tvättid.
Saker som annars inte brukar vara allt för jobbiga känns nästintill omöjliga när energin inte är farligt hög och kroppen inte vill samarbeta.
Och allt grundar sig i att jag inte orkar med andra människor.

Får hitta ett annat jag. Får ändra mig gentemot andra. Får bli annorlunda.

Nytt år..
Det är något med människor och nytt år. Många verkar tro att över en natt kommer så mycket förändras.
Lite som när ett barn, dagen innan den fyller år, springer och väger samt mäter sig. För imorgon blir den ju stor!

Märkligt nog förändrades inte allt för mycket den natten, i alla fall inte för mig.
Men det är ett bra sätt att se tillbaka på en begränsad tid.
Så vad säger du? Ska vi se tillbaka på vad som hänt? Hur livet förändrats det gångna året.

För ett årsedan kunde jag knappt förflytta mig. Att gå mer än 100 meter var en riktig utmaning.
Jag vägde 10 kg mer än vad jag gör nu och det mesta jag gjorde var att vänta på att mina nya tabletter skulle börja verka fullt ut.
Men vätskan släppte. Mitt humör stabiliserades och jag blev både mer pigg och glad.
I början av april satte jag in en spiral och andra hormoner fick frispel. Och som ett otrevligt brev på posten blev mitt psyke lagom instabilt igen, i ett halvår.
Känslor som jag inte hade någon större kontroll över och som jag egentligen inte ens vet var farligt rimliga kom.
När jag känner mig känslomässigt instabil blir jag dessutom väldigt passiv av mig. Försvarar mig extremt sällan och tar alldeles för mycket skit och ansvar för andra.
För jag vet inte vad som är mina känslor, och vad som är vettigt. För jag har svårt att se vad som är, och inte är, rätt i längden.

Men jag började också kunna röra på mig mer. Mycket mer faktiskt.
Och även om det var "pesten" så var jag ute och träffade en hel del folk i somras. Snacka skit, dansa runt och dricka alkohol.

Fick problem med andra hormoner i slutet av året och skit blev fucked till och från i huvudet igen.
Tack och lov är det mesta stabilt nu igen. DET är problem jag gärna ser stannar i det gångna året och inte kommer tillbaka igen.

Tog tillbaka mitt hem, för att sen en ny svart/röd liten pälskling skulle ta över det.
Börjat träna, nästintill dagligen.
Än en gång slutat röka.
Ätit en massa olika mat som jag länge velat prova, men aldrig gjort.
Träffade min bror som jag varken sett eller pratat med på 15 år.

Dansat, dansat och dansat ännu mer.
Skaffat fler tatueringar.
Hittat mitt favorit hotell.
Äntligen haft sönder koppen jag hatat i flera år.
Kommit till insikt med att jag ändå ser bra ut, och att jag är fucking awesome!

Och det värsta av allt, mist Maito.