Börjar jag bli för gammal för att vara singel? Eller det är mer det att man anser att jag behöver få till det?
För det börjar bli en hel del nu som försöker para ihop mig med olika människor. Och jag är mest där som ett stort frågetecken när man förklarar hur de är och visar bilder.
Det är ofta människor som jag inte träffat någon gång tidigare som nu försöker para ihop mig med diverse andra de känner eller vet vem de är.

Och egentligen, vad svarar man? För mitt svar brukar nog mest vara "Ehh.. Okey?" samtidigt som jag ser lagom förvirrad ut, kanske även lite rädd ibland.

För att bli skrämd är helt klart den bästa reaktionen till någon potentiell sexuell eller känslomässig relation!
Jag har nästan helt slutat med att springa ifrån när det blir jobbigt, på det sättet, för mig.
Och man hade ju kunnat tycka att det är en förbättring. Men då jag istället låser in mig i mitt huvud så vet jag inte riktigt.
Man skulle nästan kunna tro att jag är lättskrämd..

De har äntligen fixat så man kan se sina provsvar på nätet. Har inte tidigare kunnat se något från alla mina blodprov. Men nu! Passande till att jag börjar bli lagom förbannad på idiotin så har de fixat det.
Passande till att man ska pipa om att jag ska vara alkoholist?!

Vet inte om det är för man tror att jag brukar sitta och dricka i min ensamhet, så fort jag träffar någon och/eller för jag gnällt om att ett sär till läkare skrivit in det i min journal?!
Det spelar ju inte heller någon större roll hur mycket jag säger att jag inte är det, för så säger ju alla alkoholister! Och jag brukar ju både ljuga och vara oerhört oansvarig..
Därför är det nu skönt att jag senast för två veckor sedan än en gång tog blodprov, bland annat för det. Och märkligt nog visade testerna att jag drack lite till ingenting.
Vem skulle kunna tro att jag hade rätt?! Att jag inte ljög?

Då det nu dessutom finns tillgängligt på internet även för mig så kan jag verkligen trycka upp det i ansiktet på de tards som ska käfta.

Hur kan det komma sig att man aldrig lyssnar på mig? Hur kan det komma sig att jag måste motbevisa allt och alla hela tiden?

Nu har jag fått papper både om att jag inte är alkoholist och även på att jag ändå har en del hjärnkapacitet.
Vad ska vara nästa?

Jag bara undrar, men tröttnar man inte på att ständigt ha fel? På att vara ett tard?
Är det inte jobbigt när någon verkligen kan bevisa att man har fel?
Borde det inte vara bättre att Faktiskt lyssna på mig? Eller i alla fall lära sig hur man är tyst?

Vem hade kunnat tro att världen är full av tards?!
Vem hade kunnat tro att jag inte ljuger?!

Jag har matat ankorna! Där var även små söta ankungar som kom och hoppade upp i min hand när jag höll ner maten.
Ja, jag tycker en massa om ankor och handmatar dem. Och ja, jag vet att de egentligen heter änder. Men fuck you! Ankor!

Vet du om att jag var livrädd för dem som liten?
Vi var ofta och matade ankorna och en dag blev en av dem alldeles för till sig och bet mig i fingret.
Det lär inte ha gjort ont, men jag blev väldigt rädd där jag satt i min barnvagn.
I mitt försvar så var jag två-tre år. Men det varade ändå något år för att det sen skulle vända och jag älskade dem igen.

De kan se och simma under vattnet, gå på land och även flyga.
Helt awesome! De kan göra allt!
Sen att de är sjukt söta och utan läskiga fötter är helt klart en bonus.