NU har jag tröttnat på idioti. Fy fan vad jag är trött på bristande intelligens och logik. Så planen är att testa alla nya människor jag har kontakt med och klarar man det inte så kommer jag seriöst inte vilja ha någon större kontakt med den. Och det låter kanske jävla hårt, men det går ut över mig. Inkompetensen då. Och jag orkar inte.

Förstår att random mattefrågor inte är allt för stabilt att random ställa. Så istället ska jag börja visa en meme. Gjorde det ett tag tidigare men av okänd anledning slutade jag.
Det är matte. Jävla lätt matte som man Bör klara av.
För matte är alltid logiskt. Och där av sorterar bort en hel del av de som inte riktigt kan tänka.
Man behöver inte någon ny information, bör bara klara det. 
Och klarar man det inte förstår man inte memen samtidigt som det är okey att jag förklarar den.

Random mattefråga kan bli jävla gnälligt om jag börjar förklara varför människan i fråga har fel.
Här ser man tydligt att det är något skumt. Och där av låter man oftast någon annan förklara det för en.
Mattematik och psykologi i en och samma bild. Fantastiskt!

Ska jag sen vara ännu mer ärlig här nu så brukar inte mina random frågor handla om själva frågan i sig utan mer svaret.
Igen, psykologin bakom det.
Varför olika människor ger olika svar.
Har du bra eller dåligt självförtroende?
Förstår du det logiska?
Hur mår du egentligen?
På vilket sätt fungerar din hjärna?
Har du någon större empati för andra?
Ljuger du?
Tyvärr går det inte riktigt att ställa de frågorna rakt ut till någon utan man får linda in dem i jävla märkliga andra frågor.
Så får man reda på mer om människans personlighet.
Så, många gånger bryr jag mig egentligen inte särskilt mycket i svaret i sig utan mer vad svaret säger.

Varför fungerar det oftast att ta fram det negativa i folk och så sällan det positiva?
Är det inkompetens, brist på självinsikt eller alldeles för mycket narcissistiska drag?

Jag menar, accepterar du mina gränser och hur jag vill bli behandlad. Så lär jag med största sannolikhet göra det samma mot dig. Och även om du inte respekterar mig lär jag fortfarande visa respekt mot dig. Jag kommer fortsätta, alldeles för länge, försöka. I hopp om att mitt beteende kommer smitta av sig.
Jag har oftast fel.

Skulle jag däremot behandla någon respektlöst, så lär den med största sannolikhet göra det samma mot mig, inom en väldigt kort tid. Och om den redan innan var respektlös, ändå göra det värre.
Varför fungerar världen så?

Kommer du bete och behandla mig med respekt lär jag göra det samma mot dig. Det är okey. Jag kan till och med börja.

Behandlar du mig däremot negativt lär du tillslut även få rätt.

Beter du dig som att jag är ett hot hela tiden kommer jag tillslut till att bli det.
Det lär inte ske direkt, för jag är både envis och oerhört naiv. Men tillslut kommer du till att få rätt.
Tillslut kommer jag tröttna på att bry mig.
Jag lär inte sjunka till samma låga nivå. Men jag kommer inte heller till att tänka på dina känslor. Kommer inte till att ens tänka att du existerar.

Jag spenderar alldeles för mycket tid på hur andra känner och vad de vill. Jag glömmer bort att se om de tänker på mig.

Tänker du på hur ditt beteende mot mig är? Hur det uppfattas? Hur mycket du tänker på dina respektive mina känslor? Vilja?
Och när jag lämnar, var det värt det?

Hur kan man tycka om att få mycket uppmärksamhet av en massa folk? Jag förstår det inte.
Ju fler människor jag pratar med desto mer ledsen blir jag på mänskligheten. 

Det är som att man ser mig som ett skal. Att det bara är mitt utseende som spelar någon roll och att man antingen redan då vet hur jag är som person, eller att man bara kan bestämma själv hur jag ska vara.
Som om att det enbart är utseendet som spelar någon roll, eller som att alla är nästintill likadana.

Sen när blev jag en barbiedocka? När blev det så att man själv bara kan komma på hur jag ska vara?

Det gör så jag känner mig ensam, när majoriteten av människor mest fokuserar på mitt utseende. På att försöka få mig i säng.
På att få för sig att jag skulle vara ett objekt.

Man bryr sig inte om hur jag faktiskt är. Man har inget som helst intresse av att lära känna mig.
Och av någon anledning så får man även för sig att det skulle vara en komplimang att man tycker så mycket om hur jag ser ut att man inte bara vill ligga utan även behålla mig.
Igen, helt utan att egentligen riktigt pratat med mig. Utan att veta någonting om mig.
Hur är det en komplimang?! Och hur kan det komma sig att det är så många som säger det?
Ser man folk så överlag eller det är mest de man tycker ser bra ut?

Det är inte bara det att jag är riktigt jävla värdelös på att leva upp till förväntningar, jag är dessutom mer intresserad av personligheter än utseende.
Kan ju vara för hur man överlag behandlar mig. Eller kanske för jag "tänker för mycket".
För mycket för vad egentligen? För mycket för en docka? För mycket för ditt bästa? Kanske för mycket för mitt eget bästa?

"Du tänker för mycket!"
Eller så är det majoriteten av mänskligheten som tänker alldeles för lite.
Och precis som du tycker att jag tänker för mycket, anser jag att du tänker för lite.
Spännande va. Att det liksom kan gå på båda hållen.

Vem fan kunde tro att en docka kunde ha en ordentlig personlighet?!