Kom in på det igår, negativa egenskaper. Och precis som jag nämnde då, har jag tvångstankar.
Denna gången tvångstankar om att komma ihåg och hitta mina negativa egenskaper.
Det är inte något som jag ständigt går runt och tänker på, så kan vid tillfällen glömma bort, eller kanske förtränga dem?
Så fastnade. Allting är med andra ord precis som vanligt. 

Men ja, negativa egenskaper.
De som jag för stunden kommer på. De som jag oftast stör mig på som mest, gällande mig själv.

Att jag är så oerhört osäker i andras närvaro. Inte gällande random människor. Då kan jag inte riktigt bry mig mindre om vad de tror och anser gällande mig.
Inte heller de som jag vet vad vi har för relation till varandra.
Men alla där emellan.
Antingen om det är någon man träffat några gånger, råkat stöta på eller faktiskt valt att umgås med på ett eller annat sätt.
När relationen på något sätt försöker hitta rätt. När jag inte vet var den står.
Osäkerheten som verkligen tar över mig. Jag vågar inte helt visa vem jag är. Som att jag dämpar min personlighet och sakta försöker känna mig fram vad som är rätt respektive fel.
För jag är fullt medveten om att jag är jävla dryg väldigt ofta.

Är det okey att jag dansar runt?
Orkar du med att jag sjunger, helt utan att faktiskt kunna det?
Får jag hitta på egna låttexter och vara dryg på det sättet?
Höra samma låtar om och om igen för att plötsligt ändra genre och höra det på repat?
Att jag vid ena stunden är helt tyst och lugn för att nästa sekund få spatt och vara överallt?
Orkar du med att jag upprepar mig som om det vore ett hack i skivan? För mina tankar har en tendens att gå runt fram tills att jag hittat en lösning på problemet.
Eller jag ska hålla det till mig själv? Till de jag vet antingen accepterar det eller till och med uppskattar?

Att jag när jag blir frustrerad har en tendens att höja rösten. Jag avskyr det. Det är inte alls meningen och det handlar oftast om mig själv. Att jag försöker få rätt på tankar. Försöker få ut och förklarat på ett sätt som man förstår. Jag höjer rösten för att få rätt på mina egna tankar. Som att jag mest försöker överrösta mig själv.
Det handlar inte alltid att jag är frustrerad på människan ifråga. Kan vara mig själv eller situationen överlag. Kan vara frustrerad på någon helt annan.
Och ja, jag avskyr det. Vill bli bättre, jobbar på det.

Att jag när jag blir socialt obekväm eller osäker har en tendens att springa iväg. Antingen ordagrant eller bara slutar höra av mig.
Igen, osäkerheten som tar över. Och inte för att vara sådan, men det är ett snabbt sätt att komma ifrån situationen och stämningen.
Det fungerar, och det är därför jag fortsätter, trots att jag egentligen inte vill.
Jag är rädd för konstiga saker. Rädd för relationer och ja, jag avskyr även det.
Precis som det andra så är även detta något som jag verkligen försöker jobba på.

Att jag hänger upp mig. Mina tvångstankar som ständigt måste få stimulans. Att saker går runt i huvudet tills jag kommit på en förklaring eller lösning på problem som antingen existerar eller som det mest verkar vara som jag själv hittat på.
Att jag får sådan hemsk ångest när jag anser eller känner att jag gjort fel på något sätt. Ibland inte ens fel utan mer bara inte rätt alternativt inte det absolut bästa.

Hur sjukt är det inte? När jag ser hur någon annan blir behandlad på samma sätt som jag oftast behandlar andra jag tycker om, känns det helt surrealistiskt. Som att det egentligen mest är så det är på film. Som ett ideal ingen kan, vill eller vågar leva upp till.
Sen kommer tragiskt nog tanken om att det är manipulation. Att bakom allting som visas uttåt finns en mörk vardag. Att det alltid finns en baktanke, en ond plan.

Jag har börjat lära mig mer om narcissister.
Tidigare visste jag mest att de var manipulerade as som snabbt började avsky mig, en del tillfällen nog till och med hata.
Jag behöver nog egentligen inte veta mer. De håller sig trots allt de flesta tillfällena långt bort från mig.

Men jag hamnade där, att jag vill veta mer, av en del förklarliga och andra oförklarliga anledningar.
Och det slog mig; till en början gör de många gånger som jag.
Att man ger tid och uppmärksamhet till någon annan.
Man lyssnar på vad de har att säga, försöker hjälpa med problem och allmänt göra dagarna och livet bättre för någon annan.
Men tillskillnad från dem så blir jag bättre med tiden. Finns inte någon ond tanke eller något försök att kontrollera någon annan.
Jag söker istället ömsesidig respekt.

Att när de blir arga så blir de det på riktigt. Att det enda som spelar någon roll är deras egna känslor, alla andra är bara objekt.
Objekt som man både har behov av att imponera på och kontrollera.
Och de kan varken driva om sig själv eller erkänna att de har fel. Verkligen har fel, helt utan någon bortförklaring eller överföra skullden på någon annan.
Behovet av att bli sedd, hörd och avgudad.

Så för att göra detta lättare nu.
Jag är socialt efterbliven och har kroniskt tvångstankar.
Det är min personlighet det är fel på!
Jag trodde länge att ärlighet varar längst, jag hade fel.

Ibland är det inte så att det nödvändigtvis är jag som kräver för mycket, utan mer att någon annan anstränger sig för lite.
Jag säger till vad jag vill och behöver, oavsett relation.
Då har man valet om jag är värt det eller inte.

Så frågan är nog inte om ditt liv är bättre utan mig, utan mer om mitt liv är bättre utan dig.