Igår tittade jag mig i speglen och blev riktigt trött på mitt hår. Så spenderade ett par timmar med att ta bort allt löshår.
Vilket i sin tur ledde till att jag idag blekte delar av det lilla hår jag hade kvar och klippte till de slitna topparna.
För att sedan spendera flertalet timmar på att smälta fast hår igen.

Det är inte många timmar om året jag är utan en hel hög med löshår.
Har man haft oturen att se mig utan så förstår man med största sannolikhet varför.
Och jag kände att det var på tiden att ta en sådan dag. Den typen av dag då jag fokuserar på att försöka styra upp mitt utseende lite.
Så passade självklart också på att köpa lite nya tjusiga underkläder och tänkte ta en massa Brun-utan-sol innan jag nu ska lägga mig.

Färgat ögonbrynen, så de syns nu, och tänkte noppa dem imorgon samt måla naglarna.
Har varken haft tid eller energi att göra det idag.

Jupp, jag känner mig ungefär lika roande som detta inlägg.

Vet du hur det känns att ha ångest?
Skillnaden på det och panikångest?
Vet du hur man hanterar det och tillslut blir av med det? Att det som triggade slutar påverka en på detta sätt framöver?

Vet du om att det är signaler hjärnan skickar om att det är fara? Många gånger en överlevnadsinstinkt som är helt felplacerad.
För om man kollar vad som brukar trigga ångesten är det i de flesta fall inte något som faktiskt är någon direkt fara för en.
Klart det också händer, men överlag är det mest hjärnan som hittat på att det ska vara en fara för stunden.
Där av är också första instikten att göra det man kan för att slippa känna obehag.
Att det kan bygga på en händelse man tidigare haft som påverkat en negativt. Att man kan vara rädd för det okända.
Oavsett anledning till ångesten, vill man mest bara bli av med den. Och man har olika sätt att försöka hantera den på.

Men vet du vad?
Att fly hjälper inte. Det triggar snarare så de negativa känslorna blir starkare nästa gång man hamnar i samma eller en liknande situation. För man stimulerade rädslan genom att på något sätt fly.
Och när jag berättar det för andra, får jag många gånger en utskällning om att jag inte vet hur det är och att det är lätt för mig att säga.

Under många år har jag mest blivit förbannad själv över idiotin och hur man kan vara så självupptagen att man tror att jag inte blir påverkad eller att jag ska ha några magiska krafter som gör att skiten som hänt bara rinner av.
Framförallt när det kommer till människor som vet lite mer om mig.

Men istället för att låta det påverka mig negativt har jag nu blivit tyst och tänkt efter. Och ja, de har en poäng.
Jag vet inte hur det är.

Kan ärligt säga att jag inte har någon aning om hur det är att själv vara den som skapar sina egna problem.
Där ångesten grundar sig i sin egna idioti och inte någon annan som utsatt en för den.

Har ingen aning om hur det känns att ha läkemedel som dämpar depression eller ångest.
För om jag tar sådant är risken stor att jag hamnar i koma. Och även om det tekniskt sätt hade tagit bort ångesten, så vill man inte längre att jag ska ta något sådant.

Så man har helt klart rätt, jag har ingen som helst aning om hur det känns att både vara den som skapade men även kunna lindra ångesten.
Hur det känns att ha hjälpmedel som underlättar och kan hjälpa en att bearbeta.
Ingen som helst koll på hur det känns när man är tillbaka till sitt vanliga jag när ångesten släppt utan att ha extrema svårigheter i kropp och hormoner i flertalet dagar efteråt.

Och om vi nu ska vara sådana, så anser jag inte att vanlig ångest ska behandlas med något läkemedel.
Det är bra sätt att dämpa panikångesten, det som verkligen förlamar kroppen. Men annars är det mer stjälpande än hjälpande.
Ett sätt att fly istället för att lära sig tänka om och hantera situationen.
Man kan inte ta ett magiskt piller och sen tro att problemet är löst. Det triggar snarare ett negativt beteende och beroende.

Idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Så lära sig hantera det som utlöser det. Tänka efter och prova sig fram vad som hjälper.
För att utvecklas tar hårt på en.
Det enda sättet att på lång sikt bearbeta ångest är att ta sig igenom det.
Man får helt enkelt fortsätta gå tills att man gått ur det.

Ja, det kommer bli mycket värre innan det vänder.
Det kommer troligtvis utvecklas till panikångest flera gånger innan det släpper.
Och ja, det är värt det.

Inte bara det att ångesten inte kommer tillbaka lika lätt, utan man bevisar även för sig själv att man är stark och kan hantera det. Man blir helt enkelt bättre än vad man var innan man gick in.

Och det är okey. Man slipper gå ensam. Jag går gärna genom helvetet med de som genuint är villiga till att bli bättre.
Helt utan att tjäna någonting mer än att någon annan blir bättre.
För det är lättare när man inte går ensam.
När man har någon som har tålamod och kan anpassa och visa en vägen. Som håller fokus på ljuset istället för att drunkna i mörkret.

Har märkt att det är ganska många som fått för sig att jag skulle vara blyg.
Troligtvis för jag många gånger är väldigt tyst när där är flertalet andra människor.
Det har ingenting med att jag skulle vara blyg att göra.
Jag är introvert.
För det första så behöver jag mentalt förbereda mig i flera timmar, om inte dagar, innan jag umgås med en massa människor.
Sen är det också så att jag är väldigt känslig när det kommer till andras sinnesstämning och när där är mer än en människa kommer det väldigt mycket information till mig.
Både vad folk säger men sen även kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Jag känner ofta av mycket mer än vad andra gör. Ser sådant som man överlag inte brukar se hos andra och är lagom bitter att jag inte förstår hur jag vet saker.
Tänk så mycket pengar jag hade kunnat tjäna om jag kunde förklara och lära andra att veta och få denna information!
Jag hade kunnat leva lycklig långt ute i ingenstans med hund och alla ankor jag skulle ha införskaffat mig.

Men tillbaka till det här med att jag inte är blyg.
Jag känner bara många gånger inte något tvång att prata. Är väldigt bekväm med tystnad. Både från mig men även överlag.
Och inte för att vara sådan, men det är ganska lustigt när man märker av hur obekväma andra är när det plötsligt blir helt tyst.

En hög med olika människor har olika sinnesstämningar. Ibland liknande varandra och vid andra tillfällen helt olika. Och jag orkar seriöst inte säga något som skulle kunna göra någon upprörd eller aggressiv. Då är det bättre att vara tyst. Att slippa onödigt gnäll och bråk.
För jag har ju också en tendens att tolkas rent åt helvete, framförallt om någon bara letar efter en anledning att få frispel.

Jag uppskattar även att lära känna någon mer än bara ytligt och det gör jag bäst om jag pratar med enbart en människa i taget.
Då kan jag lägga fokus på den, ta upp alla signaler och få en bättre bild.