När jag stänger in mig har folk en tendens att gnälla på mig. Oavsett om det är privatpersoner eller de inom psykiatrin.
För jag går till psykiatrin. Behöver jobba med bland annat ångest hantering och ptsd. Och dessvärre klarar jag inte det själv. Även om jag är väldigt osäker på om de klarar det.
Blir väl så när man fungerar på ett helt annat sätt än vad de är vana vid.

Men tillbaka till att så många anser att jag inte ska låsa in mig. Till att jag inte ska stänga av den direkta omvärlden och fastna i huvudet.
Att man tjatar på mig att umgås med andra. Att istället för att ta bort vänner från livet, behålla dem och skaffa fler.
Och inte för att vara sådan. Men det finns flertalet anledningar till att jag lämnar så kallat vänner. Det är inte något som plötsligt sker.
Sen att det sker i ett högre tempo när jag låser världen ute är en helt annan sak. Det är för jag kommer fram till att de inte är värda besväret. Till att jag och mitt liv är bättre utan dem.

Jag har en tendens att fastna i tankar. Att när jag inte förstår så går det runt tills att jag antingen löser det eller fokuserar på ett annat problem.

När man gnäller på mig att inte stänga ute allt är det ett bevis på att man inte förstår hur jag fungerar.
Jag förstår att det inte är särskilt bra för de flesta människor. Det är dessutom något som jag aktivt väljer att försöka undkomma. Att gå nästintill helt in i mig själv.
Men det är så jag hanterar världen.
När jag är ute samlar jag information. När jag stänger in mig bearbetar jag den. Jag löser problem och hinder. Jag utvecklas och förändras.
Det är mitt sätt att förhålla mig.

Och jag pratar ju med mig själv. Jag skriver en hel del här. Jag går tillbaka flera år och tar tillbaka gammal information. Blandar det med den nya.

De människor jag av någon anledning vill behålla kontakt med svarar jag också. De gör jag tid för.
Och när jag behöver en paus från huvudet hör jag också av mig till de vars umgänge jag mest uppskattar när man gör något. De som är bäst att hålla på avstånd.

Ja, jag har en tendens att fastna. Men jag har också kapaciteten att ta mig ut ur det. Det bara tar lite tid ibland.
Och helt ärligt, jag kommer fram till så mycket mer när jag väl är inne i huvudet. Löser de saker som behöver en lösning. Kan även lösa det jag inte såg från första början.

Människor är olika. När man ständigt får in och är medveten om världen behöver man ibland bara stänga av, samla tankar och energi.

Har du någon gång hört uttrycket att man ska tänka utanför lådan?
Jag förstod aldrig vad man menade.
Det har tagit många år innan jag äntligen kopplade.
Utanför lådan. Jag har inte någon låda och har nog aldrig riktigt haft någon.

Har jag ett problem eller något att sträva efter söker jag också lämpligast sätt att fixa eller uppnå det. Det finns sällan tankar som begränsar det.
Jag ifrågasätter det mesta. Har inte helt något specifikt sätt att tänka. För det begränsar en och jag tycker inte om att vara begränsad.

"Om alla andra hoppat ut från ett stup, hade du också gjort det?"
Varför hoppar de ut från stupet?
Är det ett högt stup? Har de något som skyddar landningen?
Är oddsen större att klara sig om man hoppar än om man stannar där uppe? Och om så är fallet, finns där något bättre sätt att ta sig ner?

Men då finner många mig jobbig. Man ska inte ifrågasätta. Man ska se saker svart eller vitt. Framförallt så ska man inte vara annorlunda. Då blir man konstig och man ska inte vara konstig. Och man ska absolut inte få någon till att tänka efter.

Det snurrar fortfarande i mitt huvud. Det som min dåvarande psykolog sa; Då kanske du får ändra dig så någon tycker om dig.
Det har gått ungefär sju år sedan hon sa det och det kan inte försvinna från mitt huvud.
Är inte det viktigaste att jag tycker om mig?

Jag har förmågan och kunskapen till att kunna göra så i princip alla tycker om mig. Brukar förstå tillräckligt mycket att jag märker av vad andra vill ha för människor i sin närhet. Hur de vill att man ska vara.
Men jag vill inte att alla ska tycka om mig.
Jag vill att de jag tycker om ska tycka om mig. Och jag tycker om de som accepterar mig för så jag är, och inte så de vill att jag ska vara.

Så jag fortsätter att vara mig själv. Fortsätter att arbeta på de som jag inte uppskattar med mig och tycker man inte om mig är det heller inte någon större förlust för mig.
Jag behöver vara så jag är för att må bra.
Behöver ifrågasätta och utvecklas.

Det är inte mitt fel att jag blev annorlunda. Precis som att det inte är ditt fel att du tänker i lådan.

Robin Hood stal inte från de rika för att ge till de fattiga.
Han tog tillbaka skattepengarna från de giriga.

Jag läste Handbok för pojkvänner.
Ja, jag som för det första är en kvinna.
Och för det andra har varit singel i 6 år, läste boken.
Det var roande läsning. Skriven på ett humoristiskt sätt. Men, jupp, Men.. Någon som följde boken hade ganska så snabbt skrämt iväg mig.

Jag har ju dejtat lite under åren. Men jag vet inte längre. Det känns ofta som att det kanske är bättre att jag förblir ensam.
Har hund och några vänner. Antar att sex är överskattat.

Men tillbaka till boken. Att man ska vara spontan och överraska.
Att överraska mig med att exempelvis ha dammsugit är helt okey. Det är något som jag kan uppskatta.
Att överraska mig med att försöka åka iväg är inte något jag hade tyckt om.
Jag vägrar sätta mig i något transportmedel utan att ha i alla fall lite koll på vart jag är påväg.
Man överraskar inte heller med fester, folk eller att random införskaffa mig någon möbel eller husdjur.
Det är bara okey med de små sakerna. Städat, köpt en munk i affären eller gått ut med hund.
Annars vill jag höra planen. Vill vara med att bestämma och ta beslut.
Överraska mig i såfall med att komma med idén och viljan. Inte med färdiga resultatet.

Att istället för att rakt ut säga något försöka säga det på ett fint sätt så ingen ska råka ta illa upp är inte heller allt för passande för mig.
Bara säg det. Är mina tallrikar fula. Säg det. Försök inte linda in det med att försöka uppmuntra mig att köpa nya eller byta ut dem. Jag vill höra åsikt, inte manipulation.

Jag tycker om de så kallat tråkiga människorna. De som är lugna och ganska förutsägbara. Jag ser det inte som tråkigt. För mig är det stabilitet och trygghet.

Jag menar, jag är ganska så förutsägbar i vad jag gör i det stora hela. Småsaker kan vara lite oförutsägbart dock. Tror inte det var många som förväntade sig att jag skulle släpa hem ett träd.
Framförallt är det oförutsägbart vad jag säger eller frågar. DET kan vara väldigt olika. Till och med jag kan bli överraskad över vad som kommer ut från min käft.
Men annars är jag tråkig. Jag har mina mål och saker jag ska göra.
Jag tycker om att vara hemma och inte allt för ofta hitta på allt för mycket saker och absolut inte spontana sådana.

Det är något av det bästa med att ha hund. En socialt acceptabel anledning till att inte plötsligt hitta på en massa. För jag måste vara hemma. Måste komma hem och i annat fall behöva skaffa en hundvakt. Om inte hund ska med. Men då behöver jag tid och planen för att kunna packa och fixa så han får det han behöver.

Jag vill inte behöva vara orolig över vad som kan komma till att hända.
Vill ha det lugnt och harmoniskt.