All perfektion är inte bra.

Frågor. Så många frågor.
Tankar. Hur många som helst.

Rädsla. Det där som lägger sig över en. Jag är rädd och kan inte släppa det. Det försvinner inte. Ingenting av det försvinner för stunden. Bara ligger där som en tjock dimma.
Det dystra, svarta och regniga vädret passar in så bra just nu. Var nyss ute i det med hög musik i öronen, den svarta kappan med luvan uppe. Jag tycker om den luvan, stor, svart och mysig. Den skyddade mig från regnet fram tills att jag var några meter från dörren, då flög den av. I rätt tillfälle till låten. Den flög av och regnet öste ner i mitt ansikte, i håret och för någon sekund kändes det perfekt. Så där helt perfekt olyckligt. Som slutet på en tragisk film. Det där tunga, jobbiga slutet som ändå är så underbart vackert, så perfekt.
All perfektion är inte bra. Alla slut är inte lyckliga.

JAg vill skriva, för jag vill inte vara hemlig. Vad är det för mening att vara det? För att skydda sig? För att ingen ska få komma så pass nära att det förstår?
Men det är okey. Jag vte att jag klarar det ändå, det har jag gjort så många gånger tidigare. Visst, det är jobbigt men det kanske inte måste bli dåligt? Det kanske någon gång kan hjälpa, underlätta för de inblandade. Men här är nog inte rätt sälle att ta det, inte rätt tillfälle.

Får du också känslan av att du gjort något fel men inte vet vad det är?
Att du känner dig som något oönskat, mest som något jobbigt problem. Känner du också så? Upplever du det på samma sätt och vad gör du då?


Gillar

Kommentarer