Anfall.

Det hände. Det som jag är livrädd för hände precis.
Tog ut hund och han inte gå många meter innan kroppen gav upp.

Kände igen vad som hände. Hur musklerna skrek efter syre men fick alldeles för lite.

Kastade snabbt ut mat till hund på gräsmattan.
"Om jag bara kan sätta mig kan jag få rätt på det."
Men den blev inte bättre. Paniken byggdes upp i kroppen.
"Måste ta det lugnt. Måste ta det lugnt. Om jag lägger mig ner med benen upp blir det bättre."
"Andas. Andas sakta."
Tänkte jag. Men det hjälpte inte.

Var tvungen att få fast hunden. Om jag försvinner bort måste han vara fast. Så han varken kan springa iväg eller göra illa oss båda.
Så kröp bort till ett träd. Dessvärre han jag inte mer än ta runt linan innan jag kände att jag inte skulle klara det.

Med gråten i halsen pep jag fram "Hjälp.." sekunden innan mitt medvetande försvann.

När jag kom tillbaka igen höll jag fortfarande kvar i kopplet och Makea var bredvid mig och letade mat.

Kallade in honom så jag kunde sätta fast honom och flyttade mig en bit längre bort, där han inte kunde nå mig, för att lägga mig ner igen.

Där låg jag på den blöta gräsmattan, med regnet som föll ner i ansiktet och försökte få syre i kroppen igen.
Det brusade kraftigt i öronen och det svartnade för ögonen till och från.

Nu har jag lyckats få in oss igen.
Mina kläder är genomblöta och mitt bakhuvud värker. Måste ha slått i det i krampanfallet.
Hund mår bra och är glad över all extra mat han fick.

Jag hatar min kropp.
Hatar att detta händer.
Efter var gång blir jag oerhört ledsen och känner mig extremt ensam. Som ett freak. Orkeslös och helt värdelös.

Gillar

Kommentarer