Ångest.

Vet du hur det känns att ha ångest?
Skillnaden på det och panikångest?
Vet du hur man hanterar det och tillslut blir av med det? Att det som triggade slutar påverka en på detta sätt framöver?

Vet du om att det är signaler hjärnan skickar om att det är fara? Många gånger en överlevnadsinstinkt som är helt felplacerad.
För om man kollar vad som brukar trigga ångesten är det i de flesta fall inte något som faktiskt är någon direkt fara för en.
Klart det också händer, men överlag är det mest hjärnan som hittat på att det ska vara en fara för stunden.
Där av är också första instikten att göra det man kan för att slippa känna obehag.
Att det kan bygga på en händelse man tidigare haft som påverkat en negativt. Att man kan vara rädd för det okända.
Oavsett anledning till ångesten, vill man mest bara bli av med den. Och man har olika sätt att försöka hantera den på.

Men vet du vad?
Att fly hjälper inte. Det triggar snarare så de negativa känslorna blir starkare nästa gång man hamnar i samma eller en liknande situation. För man stimulerade rädslan genom att på något sätt fly.
Och när jag berättar det för andra, får jag många gånger en utskällning om att jag inte vet hur det är och att det är lätt för mig att säga.

Under många år har jag mest blivit förbannad själv över idiotin och hur man kan vara så självupptagen att man tror att jag inte blir påverkad eller att jag ska ha några magiska krafter som gör att skiten som hänt bara rinner av.
Framförallt när det kommer till människor som vet lite mer om mig.

Men istället för att låta det påverka mig negativt har jag nu blivit tyst och tänkt efter. Och ja, de har en poäng.
Jag vet inte hur det är.

Kan ärligt säga att jag inte har någon aning om hur det är att själv vara den som skapar sina egna problem.
Där ångesten grundar sig i sin egna idioti och inte någon annan som utsatt en för den.

Har ingen aning om hur det känns att ha läkemedel som dämpar depression eller ångest.
För om jag tar sådant är risken stor att jag hamnar i koma. Och även om det tekniskt sätt hade tagit bort ångesten, så vill man inte längre att jag ska ta något sådant.

Så man har helt klart rätt, jag har ingen som helst aning om hur det känns att både vara den som skapade men även kunna lindra ångesten.
Hur det känns att ha hjälpmedel som underlättar och kan hjälpa en att bearbeta.
Ingen som helst koll på hur det känns när man är tillbaka till sitt vanliga jag när ångesten släppt utan att ha extrema svårigheter i kropp och hormoner i flertalet dagar efteråt.

Och om vi nu ska vara sådana, så anser jag inte att vanlig ångest ska behandlas med något läkemedel.
Det är bra sätt att dämpa panikångesten, det som verkligen förlamar kroppen. Men annars är det mer stjälpande än hjälpande.
Ett sätt att fly istället för att lära sig tänka om och hantera situationen.
Man kan inte ta ett magiskt piller och sen tro att problemet är löst. Det triggar snarare ett negativt beteende och beroende.

Idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Så lära sig hantera det som utlöser det. Tänka efter och prova sig fram vad som hjälper.
För att utvecklas tar hårt på en.
Det enda sättet att på lång sikt bearbeta ångest är att ta sig igenom det.
Man får helt enkelt fortsätta gå tills att man gått ur det.

Ja, det kommer bli mycket värre innan det vänder.
Det kommer troligtvis utvecklas till panikångest flera gånger innan det släpper.
Och ja, det är värt det.

Inte bara det att ångesten inte kommer tillbaka lika lätt, utan man bevisar även för sig själv att man är stark och kan hantera det. Man blir helt enkelt bättre än vad man var innan man gick in.

Och det är okey. Man slipper gå ensam. Jag går gärna genom helvetet med de som genuint är villiga till att bli bättre.
Helt utan att tjäna någonting mer än att någon annan blir bättre.
För det är lättare när man inte går ensam.
När man har någon som har tålamod och kan anpassa och visa en vägen. Som håller fokus på ljuset istället för att drunkna i mörkret.

Gillar