App.

För flera år sedan laddade jag ner en app som skulle påminna mig om saker jag borde göra vid ungefärliga tider.
När jag sen inte spenderade större delarna av livet ensam tog jag även bort appen.

När jag bor med, eller sover mycket med någon annan som, i alla fall till viss del, sköter sitt liv, anpassar jag mig till det.
Det vill säga att jag per automatik får samma sovrutiner, när människan är och jobbar städar jag och tar hand om hemmet. Oavsett om det är mitt, vårt eller den andras. Ser jag att det behövs göra något så gör jag det helt utan att tänka särskilt mycket på att det ska göras.
När människan sen kommer hem från jobbet har jag majoriteten av gångerna lagat mat.
Djur har fått det som de behöver. Promenader, mat, tabletter, träning, kärlek eller lådan rensad.
Jag själv har fått en begränsad tid att göra det som jag helst gör i min ensamhet. Om det sen är att måla eller pyssla, fixa till mig, ringa och ha möten, baka, träna, skriva eller nörda något är lite strunt samma. Men jag gör det då min tid, som skrivit, är begränsad.
När det sen är någon annan i närheten har jag tid och energi att umgås och orka med den. För jag har redan fått tiden för mig själv.
Det är självklart inte något krav, jag har fantasin att roa mig själv. Men alltid att jag faktiskt orkar med att ge uppmärksamhet, oavsett om det skulle vara att hitta på något, mest lyssna eller bara sitta tillsammans i tystnad.

Skulle däremot människan sen alltid vara hemma, inte ha några specifika rutiner eller allmänt inte sköta om sig själv överhuvudtaget, faller även jag.
Jag behöver tiden ensam, behöver någon som i alla fall bryr sig om sig själv till viss del och tar ansvar över något.

Är jag till större del ensam och inte behöver varken ansvara eller anpassa mig till mer än hund, tappar jag också det mesta.
Det är en blandning mellan att jag trots allt har i princip all tid i världen, men även att jag fastnar i tankar och inte tänker på tid och det runtomkring mig.
Hund får självklart det han behöver. Träning, promenader, mat, allt med vetrinärvård och vaccin, vatten och kärlek.
Det är både mitt ansvar men även ett inlärt beteende och sker även det per automatik.
Däremot glömmer jag i princip allting annat. Det kan gå flera dagar utan att jag ätit något, för jag sällan känner hunger och tänker inte på att äta.
Träning, dygnsrytm och kreativitet lider också. Det jag faktiskt sköter ensam är hygienen, räkningar, möten och tabletter. Men det är väl nog också nästintill det enda som sker på rutin.
Allting annat försvinner bort från minnet väldigt ofta.
För att inte snacka om mina stackars plantor som kämpat för överlevnad med det lilla vatten de fått alldeles för sällan.

Så jag har än en gång införskaffat en app och lagt in de saker jag behöver men även vill göra.
Alarm som ringer flertalet gånger om dagen och påminnelser som bara ligger där om diverse saker som bör göras i alla fall en gång i veckan.
Det fungerar för mig. Att till viss del leva livet genom telefonen och anpassa mig till den, även om den i sig är anpassad efter mig.
Det triggar mig att bli bättre, göra det som är antecknat och helst innan alarmet går. Som att jag tävlar mot telefonen och kunna kryssa av att det är gjort när alarmet sen påminner att jag bör göra det.
Att jag kan gå in och titta statistiken gällande vardera vana och uppgift. Hur mycket som är gjort och om något blivit missat.

Allting är inlagt på sina egna tider. Om det ska ske specifika dagar i veckan eller med ett visst antal dagar emellan så behöver jag inte tänka på det.
Var morgon gå in och se vad som ska göras under dagen.
Mer kontroll och helt utan att planera något.

Gillar