Avslut.

Har du märkt att många serier som blir i alla fall hyfsat populära har en tendens att bli så utdragna att de blir förstörda? Att en hel del även blir avslutade snabbt just bara för folk verkligen tröttnat på dem och de måste få ett avslut.

Jag tröttnade på hur de många gånger drar ut det så mycket, på att de förstör dem. Så jag löste problemet.
Jag slutar helt enkelt kolla när jag anser att det är bra. När de stora problemen i serien är lösta och det inte börjat något nytt stort problem än.
Jag väljer det lyckliga slutet själv, och lärde mig något spännande av det.

Känner du igen den där känslan när man känner att något inte kommer vara?
Som när en relation snabbt gått utför, eller när man helt enkelt inte längre uppskattar den?
När man inte är helt säker på om den andra kommer bli bättre för en?
För det är trots allt man själv som ska må bra av relationen. Man har ingen rätt att bestämma om man själv är bra, eller inte bra för någon annan. Det är den andras val. Dens beslut, dens ansvar, dens liv.

Men när du antingen vet att den inte är värd det, eller är osäker på det. Det är då jag kan vänta, kan smått kämpa för att det en sista gång ska kännas bra. För att sen inte komma tillbaka.
Det är då den andras tur att kämpa, om den anser det vara värt det, och den inte förstört det helt redan.

Som exemelvis med min pappa.
Fram tills förra året hade vi inte haft någon som helst kontakt på flera år. Han tycker inte om mig och mitt liv är helt klart bättre utan honom.
Men min bror tog studenten och jag blev bjuden. Jag var hela tiden medveten om att jag blev bjuden för att han ville visa upp mig för alla inbjudna och att det varken handlade om mig eller min bror.
Men jag hade inte träffat broren på 15år och det skulle vara roligt. Så jag kom dit.

Till en början gick det bra, men sen verkade det som om pappa fick något hjärnsläpp och för första gången på 20år trodde att han skulle bestämma över mig.
Det slutade inte allt för bra för honom och sur gick han iväg för att senare bara säga hej då när jag stack.

När jag sen skulle fylla 30 ringde han mig och bjöd med mig på restaurang.
Han, hans fru och min bror var där.
Även om varken pappa eller hans fru uppskattar min närvaro så var stämningen inte allt för illa. Till och med trevlig vid tillfällen.

Jag vet om att han gjorde det för att leka duktig pappa som bjöd ut sin dotter och var med när hon provade på nya smaker.
Och även om jag inte hade vetat det då, så hade jag absolut fått reda på det dagen efter. När han hade ringt runt till diverse människor och berättat om vad han gjort och hur duktig han varit.
Ja, även till människor han inte har kontakt med någonsin.
Men ingen hade varit med oss, så då måste han berätta. Hur ska man annars veta hur duktig pappa han varit?!
Och än en gång så lät jag honom. Vi hade nog trevligare än vad vi någonsin haft tillsammans. Vi hade det perfekta avslutet. För jag är medveten om att han aldrig kommer till att förbättra sig i relationen med mig. Och det är okey.

Vad ville jag egentligen komma fram till med detta?
Jo, att alla slut är lyckliga, man ska bara veta var man ska avsluta historien.

Gillar

Kommentarer