Awesome is awesome.

När vi ska gå ut innebär "Sitt" ta ett-två varv runt matte för att sen sätta dig bakom och lyfta på högra tassen.
Han har lärt sig detta alldeles själv. Det är inte ens lite rätt. Men det hindrar inte honom.
Vi har dessutom inte längre sele då han inte drar särskilt mycket och han även vet hur han kommer ur den, om han vill.

Men man skrattar inte längre åt honom när han markerar. Det är inte längre så sött. Han har ju blivit större! NU förtjänar han tydligen respekt.. Blir så trött på det.
Undra om det fungerar för mig också.
Om jag inte ser lika snäll och liten ut. Får jag mer respekt då?
Om jag faktiskt säger ifrån ordentligt, är jag värd mer då?

Jag vill inte ändra mig. Jag tycker att jag oftast är ganska så awesome. Men det verkar även som att det är felet med mig.
Missförstå mig rätt, jag är fullt medveten om att jag har negativa sidor, en hel hög faktiskt. Men jag har också en tendens att göra så andra känner sig jävligt bra och speciella.
Precis som jag lätt lär mig vad man inte tycker om med sig själv, och sina negativa sidor, så hittar jag snabbt vad man uppskattar med sig själv, ens positiva sidor. Och då jag inte vill något illa överlag, så framhäver jag gärna det som är bra med andra.
Jag har en tendens att göra så man känner sig speciell och bra. Vilket jag kan tycka är bra.
Att man är nöjd med sig själv. Att man känner sig nästan helt jävla awesome.

Men det är lite det som är problemet. Jag gör så Du känner dig awesome. Som att du kan göra precis vad du vill.
Som att du kan göra precis vad du vill mot mig. För det är ju Du som är awesome. Jag ska vara tacksam för din uppmärksamhet, oavsett hur mycket eller lite det är.

Det är ingen som funderat på att det kanske är så att det är Jag som är den som är awesome?
Att det kanske är jag som framhäver och stöttar det som är bra med dig?
Jag som tar fram det som gör just dig speciell. Eller som du tror är speciellt med dig. Så du känner dig speciell, när det i själva verket kanske är jag som är det..

Det hade förklarat hatet jag får när jag tröttnat. Hatet jag får när jag väl släppt det.
För man vill ju känna sig bra. Man vill känna sig speciell. Och då är det mitt fel. Mitt fel som inte fortsätter. För man inte förstod att det hela tiden var jag som var awesome..

Klart jag vill att man ska känna sig awesome, som att man klarar allt man vill. Annars hade jag inte gjort som jag gör.
Men varför tänka att bara du är det?
Varför inte tänka att Vi är det?
Varför kan bara en av oss vara den som är bra?

Gör det samma med mig och vi kan, oavsett relation, leva lyckliga i alla våra dagar. <3

Gillar

Kommentarer