Bara skadar.

Har diskat och städat en del här. Dock inte klar men har ändå gjort mycket. Har även suttit och tittat på ingenting. För det tycker jag är kul, eller något.
Nej, men lyckades väl göra ännu en människa som jag tycker om illa. Så, ja, därför jag inte varit särskilt social här. Bland annat. Vill inte alltid dela med mig av mina tankar och de har väl inte varit så positiva idag. Speciellt inte efter att jag troligtvis gett någon ångest.

Men det var inte meningen. Förlåt. Jag trodde verkligen att du visste. Fast sen när jag tänkte efter så tror jag inte att någon vet. Tror inte jag sagt det till någon, någonsin. Bara att det hänt, bara att det är så. Har nog aldrig sagt mer till någon. Pratar aldrig om det. Bara nämner lite snabbt, inte mer än så. Aldrig mer än så. Jag tror inte jag vill. Eller jag vet att jag inte vill. Men samtidigt säger en del av mig att jag kanske borde. Jag kanske borde prata om det med någon. Kanske borde berätta mer. Men det är jobbigt, och då menar jag inte bara för mig. Även om det för mig är väldigt jobbigt och hela kroppen skriker nej. Och då gråter jag inte, då kräks jag. För det är även en helt värdelös egenskap som jag har. Att kräkas när jag verkligen inte vill något. För det hjälper ju, eller? Nej, inte ens lite. Gör snarare saker värre. Men ja, så gör tydligen jag.

Jag kan inte. Jag har försökt så mycket nu. Kan inte låta någon komma nära, det skadar bara dem. Jag skadar bara dem. Vet inte hur man gör. Vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga. Kan ju uppenbarligen inte berätta sanningen. Den där sanningen som inte har något vackert i sig. Den som meddelar vem jag är, hur jag är och varför. Den som berättar så mycket om hur jag tänker och ser på mig själv. Den som meddelar hur pass lågt mitt egenvärde är.
Kan inte berätta. Det skadar så många mer än bara mig själv. Den visar hur världen ser ut. Hur min värld ser ut.

Det är väl i och för sig ingen som inte kan förstå att skit har hänt. Men inte riktigt hur pass svårt det är. På vilken grad det ligger på. Det är min sanning. Den där sanningen som bara skadar. Det där som är en stor del av mig. Det som jag gör mina val och lever efter. Det som bestämmer vem jag är och hur jag förhåller mig till saker, till folk, situationer. Jag har inte ljugit om den, bara undanhållit. Det är skillnad. Det är inte för min skull. Det är för andras. För jag inte vill ge ångest. Vill inte få någon att känna sig otillräcklig. Speciellt inte någon som jag tycker om.

Sanningen som skapat mig ger andra ångest. Jag ger andra ångest. Det är jag som är otillräcklig, inte någon annan. Det är jag som ger ångest. Jag är otillräcklig, bara skadar. Förlåt.

Gillar

Kommentarer