Barbie.

Hur kan man tycka om att få mycket uppmärksamhet av en massa folk? Jag förstår det inte.
Ju fler människor jag pratar med desto mer ledsen blir jag på mänskligheten. 

Det är som att man ser mig som ett skal. Att det bara är mitt utseende som spelar någon roll och att man antingen redan då vet hur jag är som person, eller att man bara kan bestämma själv hur jag ska vara.
Som om att det enbart är utseendet som spelar någon roll, eller som att alla är nästintill likadana.

Sen när blev jag en barbiedocka? När blev det så att man själv bara kan komma på hur jag ska vara?

Det gör så jag känner mig ensam, när majoriteten av människor mest fokuserar på mitt utseende. På att försöka få mig i säng.
På att få för sig att jag skulle vara ett objekt.

Man bryr sig inte om hur jag faktiskt är. Man har inget som helst intresse av att lära känna mig.
Och av någon anledning så får man även för sig att det skulle vara en komplimang att man tycker så mycket om hur jag ser ut att man inte bara vill ligga utan även behålla mig.
Igen, helt utan att egentligen riktigt pratat med mig. Utan att veta någonting om mig.
Hur är det en komplimang?! Och hur kan det komma sig att det är så många som säger det?
Ser man folk så överlag eller det är mest de man tycker ser bra ut?

Det är inte bara det att jag är riktigt jävla värdelös på att leva upp till förväntningar, jag är dessutom mer intresserad av personligheter än utseende.
Kan ju vara för hur man överlag behandlar mig. Eller kanske för jag "tänker för mycket".
För mycket för vad egentligen? För mycket för en docka? För mycket för ditt bästa? Kanske för mycket för mitt eget bästa?

"Du tänker för mycket!"
Eller så är det majoriteten av mänskligheten som tänker alldeles för lite.
Och precis som du tycker att jag tänker för mycket, anser jag att du tänker för lite.
Spännande va. Att det liksom kan gå på båda hållen.

Vem fan kunde tro att en docka kunde ha en ordentlig personlighet?!

Gillar