Barn ställer frågor, vuxna antar.

Jag stör mig ofta på att de flesta människor inte tänker. Stör mig på att man tolkar fritt och antar saker utan att fråga, utan att förstå allt eller ens något. Det är sådant som brukar leda till missförstånd, bråk och förstörda relationer. Att man inte tänker längre helt enkelt. Att man tror att man vet och förstår så mycket mer än man egentligen gör.

Som barn frågar man väldigt mycket hela tiden. Om allt och ingenting. Troligtvis mest om ingenting. Medens man som vuxen nästan inte ställer några frågor alls, alldeles för få. Hur kan det komma sig? När slutar man ställa frågor? När tror man att man vet allt? Vid vilken ålder vill man inte längre lära sig och förstå? Och jag antar att detta nu gör mig till ett barn med alla mina frågor.

Men jag har inte alltid varit så frågvis. Har inte alltid velat veta eller förstå. Jag har sagt att jag velat, sagt att jag gör det, men det har inte varit sant. En del tillfällen har jag även bett någon om att inte berätta, inte förklara eller ens nämna sanningen. Inte om den var något som jag inte kunde hantera, i alla fall inte i den stunden. Men allt tar väl tid. Det har tagit tid för mig att förstå att oavsett om jag vet eller inte så är det fortfarande så. Att det varken är rätt eller bra av mig att förhindra någon från att säga något den vill, säga något den känner, upplever eller tycker och tänker. Jag kan inte låtsas som att det inte finns bara för att det inte passar mig just då. För att det gör mig rädd, arg eller ledsen för stunden. Det är både egoistiskt och idiotisk. Jag vill inte vara så.

2010 flyttade jag till Värmland. Det var ett av de bästa besluten som jag kunde göra för mig själv. Det var något som förändrade mig till det bättre. Det gick inte som jag tänkt mig, inte alls som planerat och även om jag nu några år senare är tillbaka där jag kom ifrån från början så var den flytten något som jag verkligen behövde. Jag var kapabel till att ta mig över 50 mil hemifrån och ändå klara mig. Kunde ta hund och lämna allt annat jag kände till och faktiskt fixa det. Ändra mig till det bättre och börja tänka, började ställa frågor och vilja veta och förstå mer. Började med att sluta anta. Och det har tagit tid, det är fortfarande inte helt fixat, det kommer troligtvis aldrig bli helt fixat. Men nu kan jag ta saker, springer inte på andra hållet mer, vill veta, ställer frågor och försöker ständigt bli bättre. Men har även funnit lugnet, att inte alltid stressa och att det ibland är okey att inte ha koll eller kontroll över allt. Det är ändå omöjligt.

Ett tillfälle då jag tycker att man ska sluta tänka; "Det är komplicerat." Ja, det är många saker som är det. Många tillfällen som inte är allt för lätta. Och detta är hemskt, men finns det något tillfälle då jag faktiskt inte vill att man ska tänka allt för mycket så är det relationen med andra. Varför göra mer saker komplicerade? Vad är det för fel på att finna sig i en situation där man vet hur det är nu och sen bara låta tiden gå? Varför är det något som behöver stressas och tänkas på hela tiden? För hur mycket man än tänker på det, hur många frågor man än ställer så kommer man aldrig till att få något svar just då. Tiden får visa vad som händer, hur de kommer till att se ut senare.
Ja, du kan välja att förstöra, välja att lämna och springa på andra hållet. Men till vilken nytta? För att du antar? Är det bara för att du då får ditt svar? Och är ditt svar då bättre än det som tiden hade kunnat ge dig?
​ Var det värt det?


Gillar

Kommentarer