Bearbeta människor.

När någon relation ändras till det negativa har jag en tendens att säga ifrån om det. Att jag inte uppskattar så det blivit.
Till en början gör jag inte så mycket mer än att försöka förstå vad som hände. Om det var jag som gjort något, om jag kan göra något för att förbättra det eller underlätta. 
Eller om det bara är så att personen i fråga mer anser att dens liv är bättre utan mig. Att det då bara är att säga det rakt ut till mig så jag vet och slutar störa den.

Tillslut kommer man till en gräns där jag inte tolererar beteendet. Där valet för den andra är att antingen vara mer tillmötesgående eller lämna.

Om man väljer att vara tillmötesgående försöker jag fokusera på de små förbättringarna och hålla koll så det går på rätt håll. Att när det stannat eller går bakåt, berättar och försöker få det på rätt spår igen.
Försöker hålla tålamodet och ger man mig information och håller konversationer med mig brukar jag också klara av att hålla det och vara förstående.
Många gånger blir det reparerat eller att man hittat en mer lämplig relation som fungerar för båda.

Väljer man däremot att lämna kommer jag direkt att börja bearbeta och hantera något som jag ändå ser som en förlust.
För jag ansåg att människan ifråga var värd att säga ifrån till. Att jag fortfarande uppskattat det positiva så pass mycket att det är värt att arbeta på det negativa.

Så första reaktionen är att bli ledsen.
Att efter ett tag höra av mig och se om det fortfarande är vad människan vill.
Och sen ge upp. Att helt jobba på att släppa det.
Det gör jag genom att fortsätta på det sätt jag anser är lämpligt. Att fortsätta med livet. Tillåta mig själv att sörja det som jag såg som en förlust. Jag tillåter mig att känna negativa känslor och försöker inte trycka bort dem när de kommer.
Försöker inte kompensera min förlust med att dra in någon annan i hopp om att få en liknande relation.
Det ger snarare motsatt effekt. Att oavsett om den nya människan gör något positivt eller inte, så blir det att jag saknar den andra mer.
Det kan vara att den nya människan är den mest fantastiska i hela världen, men har jag inte helt släppt förlusten av en annan människa är jag inte mottaglig för att skapa en ny relation med någon, oavsett vad det skulle leda till.
Och det är inte rättvist för någon av oss.

Så jag bearbetar de som på ett eller annat sätt valt bort mig.
Undertiden jag lär mig hantera det kan endast människan som skapade det vara den som förhindrar och stoppar det.
De jag redan har en relation till håller sig som vanligt och de jag inte haft något till tidigare tillåter jag inte heller att skapa någon relation till mig.
När jag sen är klar så är jag precis det, helt färdig med det som var.
Om det sen är att jag inte alls vill ha något med människan att göra, eller mest att jag tar mer mentalt avstånd, är olika.
En sak är däremot säker; det kommer aldrig bli som det varit eller hade potential att bli.
För undertiden jag mådde dåligt av ditt beteende gentemot mig kunde du onekligen inte bry dig tillräckligt för att förhindra det. Du lät mig må väldigt dåligt på grund av dig i flera veckor, månader eller kanske till och med år.

Du brydde dig inte om mina känslor, så varför skulle jag sen, när jag är över det, bry mig om dina?

Man väntade då för länge och förstörde det.

Gillar