För flera år sedan laddade jag ner en app som skulle påminna mig om saker jag borde göra vid ungefärliga tider.
När jag sen inte spenderade större delarna av livet ensam tog jag även bort appen.

När jag bor med, eller sover mycket med någon annan som, i alla fall till viss del, sköter sitt liv, anpassar jag mig till det.
Det vill säga att jag per automatik får samma sovrutiner, när människan är och jobbar städar jag och tar hand om hemmet. Oavsett om det är mitt, vårt eller den andras. Ser jag att det behövs göra något så gör jag det helt utan att tänka särskilt mycket på att det ska göras.
När människan sen kommer hem från jobbet har jag majoriteten av gångerna lagat mat.
Djur har fått det som de behöver. Promenader, mat, tabletter, träning, kärlek eller lådan rensad.
Jag själv har fått en begränsad tid att göra det som jag helst gör i min ensamhet. Om det sen är att måla eller pyssla, fixa till mig, ringa och ha möten, baka, träna, skriva eller nörda något är lite strunt samma. Men jag gör det då min tid, som skrivit, är begränsad.
När det sen är någon annan i närheten har jag tid och energi att umgås och orka med den. För jag har redan fått tiden för mig själv.
Det är självklart inte något krav, jag har fantasin att roa mig själv. Men alltid att jag faktiskt orkar med att ge uppmärksamhet, oavsett om det skulle vara att hitta på något, mest lyssna eller bara sitta tillsammans i tystnad.

Skulle däremot människan sen alltid vara hemma, inte ha några specifika rutiner eller allmänt inte sköta om sig själv överhuvudtaget, faller även jag.
Jag behöver tiden ensam, behöver någon som i alla fall bryr sig om sig själv till viss del och tar ansvar över något.

Är jag till större del ensam och inte behöver varken ansvara eller anpassa mig till mer än hund, tappar jag också det mesta.
Det är en blandning mellan att jag trots allt har i princip all tid i världen, men även att jag fastnar i tankar och inte tänker på tid och det runtomkring mig.
Hund får självklart det han behöver. Träning, promenader, mat, allt med vetrinärvård och vaccin, vatten och kärlek.
Det är både mitt ansvar men även ett inlärt beteende och sker även det per automatik.
Däremot glömmer jag i princip allting annat. Det kan gå flera dagar utan att jag ätit något, för jag sällan känner hunger och tänker inte på att äta.
Träning, dygnsrytm och kreativitet lider också. Det jag faktiskt sköter ensam är hygienen, räkningar, möten och tabletter. Men det är väl nog också nästintill det enda som sker på rutin.
Allting annat försvinner bort från minnet väldigt ofta.
För att inte snacka om mina stackars plantor som kämpat för överlevnad med det lilla vatten de fått alldeles för sällan.

Så jag har än en gång införskaffat en app och lagt in de saker jag behöver men även vill göra.
Alarm som ringer flertalet gånger om dagen och påminnelser som bara ligger där om diverse saker som bör göras i alla fall en gång i veckan.
Det fungerar för mig. Att till viss del leva livet genom telefonen och anpassa mig till den, även om den i sig är anpassad efter mig.
Det triggar mig att bli bättre, göra det som är antecknat och helst innan alarmet går. Som att jag tävlar mot telefonen och kunna kryssa av att det är gjort när alarmet sen påminner att jag bör göra det.
Att jag kan gå in och titta statistiken gällande vardera vana och uppgift. Hur mycket som är gjort och om något blivit missat.

Allting är inlagt på sina egna tider. Om det ska ske specifika dagar i veckan eller med ett visst antal dagar emellan så behöver jag inte tänka på det.
Var morgon gå in och se vad som ska göras under dagen.
Mer kontroll och helt utan att planera något.

Jag är en flitig användare av ordet okey. Både i tal och skrift.
Oftast säger jag det väldigt monotont.
De flesta behöver vänja sig vid mina "okey" och förstå innebörden av dem vid olika frågor och situationer.

Så jag tänkte vara snäll och skriva ner just innebörden av mina "okey" vid olika tillfällen.

Någon bara berättar något.
Okey - Jag har tagit del av informationen.
Okey? - Jag har tagit del av informationen och behöver mer för att helt förstå vad du menar. Alternativt att du ser igenom vad du skrivit så det inte blev något fel. Oavsett så begriper jag inte helt vart du vill komma eller om där var fel.
Det är okey - antingen så är det okey redan då och ingenting som påverkar särskilt mycket eller så är det jobbigt för mig men något som inte kommer till att påverka dig eller något som jag inte är medveten om att jag kommer kunna hantera på längre sikt.

Man ställer en eller-fråga.
Okey - Jag har inte någon preferens, ta vad du känner för.
Okey? - Jag var inte beredd på frågan och behöver mer information.

Man ställer en ja eller nej-fråga.
Okey - Ja, det vill jag, alternativt för din skull eller jag har ingen preferens så kör på det.

Man frågar hur jag mår.
Okey alternativt det är okey - Det är varken bra eller dåligt, eller så är det något som jag bearbetar eller hanterar och kommer klara inom sin tid så du behöver inte bry dig.

Ibland hade jag kunnat önska att jag hade en hel hög med vänner.
Oftast klarar jag mig dock utan det. I alla fall utan de extroverta som ständigt vill hitta på något.
Och ja, jag behöver någon som är ganska så extrovert av sig, så jag faktiskt lämnar mitt hem och är social vid tillfällen.
För annars hade jag med största sannolikhet mest varit instängd och jävla trist hemma.
Inte för att jag inte brukar vara det, utan mer att det ändå händer att jag träffar andra människor, ibland.

Men ja, fler vänner, som vill hitta på något med flera andra människor.
För jag vill leka lekar. Alltså sådana man gjorde när man var liten. Eller mer, som de flesta andra gjorde när jag var liten.
Jag själv var mest instängd på mitt rum och roade mig med sådant som jag inte behövde andra till.
Inte för man inte försökte få ut mig, men för det var det som jag ville göra.
Märker att jag ändrats mycket..

Men tillbaka till att leka lekar. Och även om det hade varit ganska lustigt att se hur majoriteten nog mest hade sett ut som halvdränkta katter efter att ha försökt fånga äpplena som flyter i vatten, med munnen. Så är kanske inte just den leken något att föredra.
Men det finns så många andra, och om inget annat hade jag säkert kunnat komma på fler själv.
Har sällan brist på fantasi.

Så själva problemet är väl mest andra människor. Inte för att jag tror det skulle vara särskilt svårt att hitta de som ändå vill vara med. Utan mer det här att jag inte orkar.
Andra människor ha egna viljor, känslor och åsikter. Och helt ärligt så orkar jag oftast inte med det.
Alltså, klart man ska ha det. Det är inte det. Mer att det blir jobbigt att visa hänsyn och anpassa allt så alla blir glada och nöjda.
Det här med att bara kalla in för en sak, en gång, är också något som få går med på.
De vill ha kontakt, hitta på saker och ha uppmärksamhet. Sådant som jag bara klarar av att ge till ett fåtal människor.
Mest de introverta som nöjer sig med några få meddelanden eller att man spelar tillsammans online.

Så det är skönt att ställen öppnar upp igen. Så man kan dra ut, hitta på något med en hög med random folk, för att sen gömma sig hemma igen.