Jag orkar inte mer.
Antingen så kämpar jag för någon som plötsligt får infallet att hugga ner mig.
Eller så försöker jag med någon som ändå inte verkar anse jag är värd någon respekt. 

Jag menar inte att jag inte gör fel. För det gör jag.
Det känns som att jag gör fel nästan hela tiden.
Fel oavsett vad jag gör.
Jag vet att jag gör fel. Jag säger många gånger även till själv vad jag anser var fel gjort av mig.
Men sen kommer man också till en punkt när man inte orkar mer.
Och jag har nu hamnat där.
Jag orkar inte mer.

Det är som att jag suttit fast i en ring av människor som ständigt trycker på mina knappar.
Hela tiden, om och om igen. På olika sätt, ibland samtidigt och andra tillfällen var för sig.
Och det räcker nu.

Efter att ha hållt lugnet i flertalet år har jag tillslut fått nog.
Fått nog av att man beter sig lite som man känner mot mig.
Att man lever i någon fantasivärld där det är okey för mig att ta hur mycket som helst men ingen annan ska.
Där jag till och med straffas helt utan att faktiskt ha gjort något.

Precis som att mitt liv ska vara så lätt. Som att det inte gör något för jag kan ta allt.
Bara för man inte ser den kroniska smärtan min kropp ständigt har.
Man ser oftast inte hur kroppen ger upp och jag försvinner. Inte någon panik i varken kroppsspråket eller ögonen.
Ångesten som dagligen övertar hela mitt psyke.
Det syns inte, och jag nämner det sällan om det inte är något jag behöver hjälp med att förstå eller få någon att sluta bete sig på ett visst sätt.

Men det räcker. Jag ska inte ta konsekvenser och respeklöshet av andra som jag inte förtjänar.
Antingen så väljer man att vara med mig, eller så väljer man att vara emot.
För nu är jag förbannad på människor.
Riktigt förbannad. Så förbannad att man inte vågar gå ifrån utan istället backar ifrån mig.
Förbannad så man mest blir tyst, och om man vågar säga något blir nedskjuten jävla snabbt.
För när jag fått nog har man verkligen gått över gränserna och det finns sällan någon vettig eller acceptabel förklaring till sitt beteende.
Antingen så blir man bättre illa kvickt, eller så försvinner man.

Du kan välja att ha mig med dig, att låta mig hjälpa och göra saker bättre, eller så kan du välja att jag slutar bry mig om dig.
That's it.
I'm fucking done.

Jag skrev nyligen om mina negativa egenskaper. En del av det där jag själv inte tycker om med mig.
Bland annat nämnde jag mina tvångstankar. Jag hatar dem.
Även om det vid flera tillfällen kan vara en trygghet, och andra stunder lite strunt samma. Så finns det även de gånger då de är helt jävla värdelösa och istället för att hjälpa mig, ger de mig mer problem och ångest än vad jag hade haft utan dem.

Jag nämnde även att jag är väldigt rädd och osäker när det kommer till människor jag inte vet var relation står.
I kombination med rädslan, osäkerheten och tvångstankarna, kommer en sida av mig fram som jag verkligen hatar.
Jag blir ganska så elak, på ett bitchigt sätt.
Framförallt om jag verkligen försöker trycka bort det och personen påpekar att jag skulle vara elak.
Det triggar igång det mer.
För jag är rädd. Rädsla är en känsla jag inte alls lärt mig att hantera.
Många gånger hanterar jag det genom att inte hantera situationen utan springer iväg.
Men när jag inte kan eller vill springa tar tvångstankarna över.
Tvångstankarna om att jag måste fly, måste komma bort från situationen på något sätt.
Att jag ofrivilligt försöker driva bort den andra, för jag själv inte lämnar.

Sen sitter jag här med ångest, så sjukt mycket panikångest.
För jag gjort fel. För jag inte kunnat hantera tvångstankarna när paniken om att fly slagit in.
För att man kanske tror att jag är ett sådant as som det verkade precis vid det tillfället.
Att man faktiskt kommer lämna.

Det jag gör, är fortfarande rätt. Det är mer vad jag säger som är helt åt helvete.

Att på något sätt visa att man finns, om det så är ute eller på nätet, känns som att ställa sig offentligt och skrika "SÄTT PÅ MIG!".
Och precis som det troligtvis hade hänt då, så kommer en hög tards springandes och gör ett tappert försök.
Det är inte så att man är trevlig och visar ett intresse av en som person. Nej, det är ytlig idioti. I princip alltid ytlig idioti.
På något sätt gör det så jag känner mig mer ensam. Och även att jag varken vill gå ut eller visa mig aktiv online på något sätt.
Gilla någons inlägg leder till att minst två nya tards kommer.
Kommentera något och man blir sönderspammad.

Ja, det är klart att jag också behöver och vill ha mänsklig närhet.
Någon att pussa på och vid tillfällen stjäla värme av.

Och tänk vad fantastiskt det hade varit om det var mer än så.
Någon som faktiskt uppskattar ens sällskap även när man är påklädd.
Någon vars sällskap man själv kan uppskatta.
Och jag menar då inte att det måste vara att man planerar hela livet tillsammans.
För helt ärligt så är jag rädd för det.
Det låter trevligt i teorin, men det tar oerhört lång tid för mig att våga skaffa ett förhållande med någon.
För jag är rädd att må dåligt av det. Att sitta fast.
Rädd för att den ljuger, går bakom ryggen på mig eller mest bara tänker på sig själv.
Rädd för att bli begränsad.
Inte som att jag ligger med allt som rör sig, någonsin, men att man får för sig att man äger och kan bestämma över mig.
Jag är rädd för destruktiva relationer och framförallt sådana förhållanden.

Men där när man uppskattar uppmärksamhet som inte bara är det fysiska.
När man tål att ha kontakt eller ses utan att det enbart är något sexuellt.
Lära känna någon och se vad som händer.
Det känns som att ordet jag letar efter är dejting.
Man vet inte om man vill ha fortsatt kontakt om ett halvår, om man kanske mer ska vara vänner eller man tillslut vill ha ett förhållande.
Och att det just då inte heller spelar någon större roll.
Man pratar om saker och respekterar varandra.
Livet är redan många gånger ganska så komplicerat, man behöver inte aktivt jobba på att relationerna med andra också ska vara det.

Så ja, jag vill att den jag är glad att se också ska vara glad att se mig. Och när det inte är fallet så gör det mig mer ledsen och ensam när folk hör av sig enbart för att få mig i säng.