Ångest. Har haft så sjukt mycket ångest idag och dessvärre har det inte lagt sig nämnvärt än.

Det är som att jag nu, mer än en vecka senare, har greppat vad som hände.
Du vet, då jag tillslut kunde springa efter hjälp.

Den där kvällen där någon ansåg sig ha rätt att göra lite som den kände för oavsett om jag sa nej och/eller flyttade mig.

"Hade jag varit singel hade jag varit farlig för dig."
Han upprepade det flertalet gånger då och har idag ekat i mitt huvud. Det ekar än.

Människan som tog sig så mycket friheter att min kropp blev helt paralyserad av chock och rädsla. Det enda jag kunde göra var att säga att jag inte ville. Att han skulle låta mig vara. Ingenting annat fungerade i min kropp. Jag fick inte ut något annat än upprepade av att jag inte ville.
Och när jag tillslut fick kontrollen, bara sprang.

Jag har fått den egenskapen att jag till viss del förtränger undertiden saker händer.
Att jag av någon märklig anledning inte helt kan greppa varken vad som händer eller hur pass fel det egentligen är.
Och det borde inte spela någon större roll nu. Jag lyckades tillslut få tillräckligt mycket kontroll över mig själv till att fly.
Det hade varit okey om det inte var så att människan försöker ha koll på mig.
Människan som tog sig friheter, trots att jag upprepade gånger sa nej, som bor väldigt nära.

Jag vill inte längre gå ut. Tar omvägar för att förhoppningsvis inte stöta på den och ser hur den tittar för att se om jag är hos mina vänner.
Jag ser hur den letar efter mig.

"Hade jag varit singel hade jag varit farlig för dig."
Vem säger ens så?! Och nej, du verkar farlig oavsett din relationsstatus.
Lite som besatt.

Vet inte vad jag ska göra.
Vet inte hur det blev såhär.
Och framförallt så undrar jag varför det inte kan vara människan jag tycker om som vill vara nära, istället för någon som onekligen vill mig illa.

Ibland undrar jag om man verkligen är på riktigt. Om man tror att jag är så sjukt inkompetent att man bara antar att jag inte förstår.
Sen börjar jag ju då även fundera på om det faktiskt finns de som är så pass inkompetenta att de inte förstår.

Men snälla, sluta testa mig. Det är bara pinsamt för alla.
Fuck, även jag skäms. Och jag har inte ens gjort något mer än blivit utsatt för idiotin.

Ja, jag förstår att jag blir testad.
Nej, jag brukar inte påpeka det.

Men det är inte själva testerna i sig som nödvändigtvis är det pinsamma.
Det mest pinsamma är nog att man förväntar sig ett annat resultat än vad jag redan sagt.
För igen, märkligt nog så svarar jag ärligt på frågor. Jag kan dessutom hyfsat random ge information som jag känner personen i fråga kan tänkas vilja ha. Och jag har även en tendens att faktiskt hålla mig till det jag säger, och om något ändras meddela berörda detta.

Jag vet, sjukt märkligt!
Mitt problem är inte att jag ljuger, det är att jag kan vara alldeles för ärlig och rak.

Så snälla, för att alla ska sluta behöva skämmas, bara ställ en fråga.

Ibland finns det inte någon större förklaring mer än att jag är dum i huvudet.

Jag har exempelvis en kedja så jag inte ska bli av med mina nycklar. För utan kedjan så hade de varit, fan vet jag, majoriteten av tiden.
Och nu när jag i princip alltid har kortärmat så nuddar min ena armbåge kedjan väldigt mycket. Och för mig som har nickelallergi leder det till utslag på armbågen. Som i sig leder till frågor från andra varför jag fortsätter envisas med kedja och inte något annat.

Kedjan i sig är ju inte särskilt svår. Det är bara att ta genomskinligt nagellack på den och problemet försvinner.
Jag har även redan genomskinligt nagellack hemma. Men jag tar inte på det för jag helt enkelt är dum i huvudet.
Det finns absolut ingen annan anledning till att jag inte fixar det.
Jag har allt hemma. Jag har tiden till att göra något åt det och det är både snabbt och lätt åtgärdat.
Men ändå så gör jag det inte och det är helt enkelt så bara för jag är dum i huvudet.