Nytt år..
Det är något med människor och nytt år. Många verkar tro att över en natt kommer så mycket förändras.
Lite som när ett barn, dagen innan den fyller år, springer och väger samt mäter sig. För imorgon blir den ju stor!

Märkligt nog förändrades inte allt för mycket den natten, i alla fall inte för mig.
Men det är ett bra sätt att se tillbaka på en begränsad tid.
Så vad säger du? Ska vi se tillbaka på vad som hänt? Hur livet förändrats det gångna året.

För ett årsedan kunde jag knappt förflytta mig. Att gå mer än 100 meter var en riktig utmaning.
Jag vägde 10 kg mer än vad jag gör nu och det mesta jag gjorde var att vänta på att mina nya tabletter skulle börja verka fullt ut.
Men vätskan släppte. Mitt humör stabiliserades och jag blev både mer pigg och glad.
I början av april satte jag in en spiral och andra hormoner fick frispel. Och som ett otrevligt brev på posten blev mitt psyke lagom instabilt igen, i ett halvår.
Känslor som jag inte hade någon större kontroll över och som jag egentligen inte ens vet var farligt rimliga kom.
När jag känner mig känslomässigt instabil blir jag dessutom väldigt passiv av mig. Försvarar mig extremt sällan och tar alldeles för mycket skit och ansvar för andra.
För jag vet inte vad som är mina känslor, och vad som är vettigt. För jag har svårt att se vad som är, och inte är, rätt i längden.

Men jag började också kunna röra på mig mer. Mycket mer faktiskt.
Och även om det var "pesten" så var jag ute och träffade en hel del folk i somras. Snacka skit, dansa runt och dricka alkohol.

Fick problem med andra hormoner i slutet av året och skit blev fucked till och från i huvudet igen.
Tack och lov är det mesta stabilt nu igen. DET är problem jag gärna ser stannar i det gångna året och inte kommer tillbaka igen.

Tog tillbaka mitt hem, för att sen en ny svart/röd liten pälskling skulle ta över det.
Börjat träna, nästintill dagligen.
Än en gång slutat röka.
Ätit en massa olika mat som jag länge velat prova, men aldrig gjort.
Träffade min bror som jag varken sett eller pratat med på 15 år.

Dansat, dansat och dansat ännu mer.
Skaffat fler tatueringar.
Hittat mitt favorit hotell.
Äntligen haft sönder koppen jag hatat i flera år.
Kommit till insikt med att jag ändå ser bra ut, och att jag är fucking awesome!

Och det värsta av allt, mist Maito.

Fortsätter att ta de nya tabletterna.
Skrev att kroppen kändes konstig av dem. Att jag inte var helt säker på om det var bra eller dåligt.
Nu för tiden gör hela torso ont. Ibland är det som ett tryck över bröstet samtidigt som det känns som att jag blivit intryckt i en alldeles för liten korsett. 
Andra tillfällen är det mer som en blixt går uppifrån och ner. Som sprider sig från bröstet och strålar ut i armen.
Spänningar vid nyckelbenet och lite annat smått och gott.

Magen känns mer som en tvättmaskin och jag mår ständigt illa.
Har ofta svårt att andas. Inte att något tar emot, utan mer att kroppen inte tar upp syret.

Svårt att sova. Svårt att äta. Att andas.
Mer och mer svårt att röra på mig.
Dansar ibland. Oftast bara ute med hund på kvällar/nätterna. Och då när han övar på att sitta fint/fånga mat.

Ben och händer somnar vid tillfällen. Och jag har inte orkat städa särskilt mycket. Orkar mest bara ta ut hund. Sen sitter jag här.

Sitter här och undrar när jag ska bli orolig. Undrar om detta kommet släppa med tiden.
Jag sitter här och undrar om jag kommer dö av detta.

För min kropp har i flera år haft panik dagligen att jag kommer dö. Kroppen tror verkligen att jag dör vid tillfällen. Så hur ska jag veta skillnad innan det är för sent?
Hur ska jag veta när mitt medvetande kommer komma tillbaka, och när det är för evigt borta?

Helt ärligt så är jag rädd.
Jag är rädd för att det ska göra ännu mer ont. Rädd för att det inte kommer gå över.
Jag är rädd för det ska bli hemska komplikationer och att jag inte förstod bättre.

Jag är inte rädd för att dö.
Jag är däremot skräckslagen över att man snart tvingar in mig på sjukhus, och att inte en jävel bryr sig.
Det är av någon anledning mycket värre när ingen bryr sig och man är inlagd, än när ingen bryr sig och jag är hemma.
Låt mig bara dö hemma.

För såhär ska inte kroppen kännas. Något är väldigt fel.

Även om jag inte riktigt orkar med någon för stunden så hade det varit trevligt om man hörde av sig.
Att någon någongång bara sa att de saknar mig. Tänk vad trevligt det skulle vara att få veta. Att någon faktiskt kan sakna mig.
Och vem vet? Det kanske skulle gett mig tillräckligt med energi för att vilja träffa den människan.

För just nu är jag sjukt kluven. Jag är även väldigt ledsen.
Jag vill vara själv för jag orkar inte med drama och gnälligheter.
Men jag vill inte vara själv för jag behöver ibland känna att någon tycker om mig. Att någon uppskattar mitt sällskap och att man kan sakna mig vid tillfällen.

För just nu känns det som att min existens är överflödig för alla andra.
Jag har varit borta i flera, flera veckor men det verkar inte vara någon som saknar mig.
Det finns ingen som riktigt hör av sig. Ingen som blir glad av min närvaro.

Jag hatar att vi är flockdjur. Att jag har behovet av andra människor.
Speciellt när alla andra verkar klara sig så mycket bättre utan mig.