Jag vill inte ha någon begravning.
Kan man inte bry sig när jag levde har man ingen rätt att låtsas göra det när jag är död.
Att sitta där och tycka synd om sig själv.
Att spendera pengar på något helt jävla onödigt.
Så nej, jag vill inte ha någon begravning. Men är också mycket väl medveten om att precis som alltid spelar min vilja inte någon som helst roll. Man lär som alltid annars göra precis så som man vill mot mig.
Skillnaden där är väl mer att det egentligen inte påverkar mig längre.
Det är när mitt medvetande helt slutat att existera.
Och de flesta vet redan om detta, att jag inte vill.

Jag går enbart på begravning för att visa närstående respekt och sympati.
Jag själv hoppar det gärna. Jag kan förstå att man slutat andas utan att behöva uppleva det.
Jag sörjer på ett helt annat sätt.

Har aldrig känt någon samhörighet i grupper av folk. En massa folk är mest bra för att kunna försvinna bort.
I ett hav av människor hade du troligtvis aldrig märkt av mig.
Där märker man inte av att jag är udda. Där kommer du inte ens titta på mig två gånger. Där slutar jag att existera.

Ibland undrar jag om jag förstår mer än vad jag borde. Men det känns ändå som att det är alldeles för lite.
Blev jag mer defekt? Hur många har blivit så?

Djupa samtal är svåra att finna.
De som kan se konsekvenser och händelser innan de inträffat. Som har kunskapen att driva saker längre och sällan ha fel.
Som kan ändra universum i huvudet och ge rimliga förklaringar.
Blev jag defekt?

Jag undrar många gånger hur det hade sett ut om jag aldrig blev såhär sjuk.
Undrar hur det hade varit om skit som hänt hade varit det som överlag är vanligt, istället för så verkligheten ser ut.
Hur hade livet varit om jag förstått bättre, eller kanske sämre.
Vad hade hänt om min tankekapacitet var normal. Eller kanske mer att jag fokuserat på det ytliga och oanvändbara sakerna.
Blev jag defekt?

Vad hade hänt om jag helt försvann.
Hur många hade ens märkt det. Hur lång tid hade det då tagit innan man upptäckte att jag inte längre finns.
Skulle man sakna mig eller mest använda min bortgång som en anledning att tycka synd om sig själv. För att få uppmärksamhet. Du vet, så som så många gör. De som plötsligt börjar bry sig när det väl är försent.
Eller det hade inte påverkat ens liv överhuvudtaget.
Blev jag defekt?

Det är många gånger som jag undrar om andras liv är bättre utan mig. Om man någonsin tänker på mig när man inte ser mig.
Inte dömande, bara undrar. Undrar så jag kan hålla mig borta och man mår bättre. Undrar så jag vet om jag ska höra av mig. Så jag kan göra rätt.

Om ditt liv är bättre utan mig så är det okey.
I ditt försvar så tror jag att även mitt liv hade varit bättre utan mig.
Utan tvångstankar, utan att analysera det mesta. Att inte tänka längre och att inte förstå mer.
Det är okey om du hatar mig. Det gör även min kropp. Den plågar mig dagligen.
Jag tror att mitt liv hade varit bättre utan mig.
Blev jag defekt?

Jag har fått höra att det jag skriver här ibland är alldeles för bittert. Att det gör så man inte skulle sakna mig. Att jag ska skriva mer positivt.

Mer positivt.. Men hade det varit positivt hade jag inte behövt få ut det på samma sätt.
Det jag tänker och skriver är framförallt för mig.
Jag skriver dessutom en hel del som förhoppningsvis aldrig kommer till att bli läst utav någon annan än mig. Det finns även det som jag tar med papper och penna för att ett tag senare elda upp.

Jag länkar inte riktigt hit utan det är något man aktivt får leta efter.
Men det är lättre för mig. Det finns kvar här. Jag kan se tillbaka. Kan påminna mig själv och verkligen se hur minsta lilla sak ändras, eller är precis samma som tidigare.
Det är för min skull. För tyvärr är det så att jag oftast får ut mer av att prata med mig själv än med andra.
Och om det jag skriver gör att man inte skulle uppskatta mig, för man får ta del av en del av det som händer inom mig, så är jag ingenting för de människorna.
För tyvärr händer mer än det man ser i min närhet.
Du vet, då när nästan ingenting verkar påverka mig. Då när saker ser ut att försvinna långt innan det ens har börjat.
Jag lever mer i mitt huvud än utåt.
Mina känslor är fortfarande mer psykiskt än fysiskt.
Jag fick aldrig riktigt lär mig det. Hur man känner saker.
Jag fick istället snabbt lära mig att hålla allting inom mig. Att ingen vill veta. Att det är jobbigt när jag har känslor.

Jag fick inte särskilt mycket närhet som liten. Jag var alltid ett problem, oavsett hur mycket rätt jag än gjorde så blev jag aldrig värdig av närhet eller uppskattning. För min närvaro skapade mer smärta. Jag var svagheten, så då var det lättare att sluta bry sig.

Misstolka mig rätt, det har gjort mig mer självständig. Men det har också gjort att det är svårt för mig att visa vad jag känner. Oavsett om det är positivt eller inte.

Har även svårt att visa för mig själv. Så min kropp har än en gång gett upp. För på mig visar det sig fysiskt. Det visar sig i blodproverna och blodtrycket.
När kroppen faller till marken för allting egentligen alltid går på högvarv.
För stressen och ångesten är så pass hög att musklerna inte får syre.
När jag vid vaket tillstånd gnisslar sönder tänderna. Och fortfarande ser ut som att jag inte skulle kunna bry mig mindre.
Du kan inte se på mig vad jag egentligen känner och tänker om jag inte aktivt väljer att visa det.

Så jag använder mig bland annat av denna sida för att få ut i alla fall något. För att prata med någon, även om det bara skulle vara till mig själv.
För helt ärligt så vet jag varken vem som läser eller ens hur många.
Jag vet mest att jag får oftast ut mer av att prata med mig själv om djupare saker än vad jag får ut av andra. Tyvärr inte bara negativt, utan dessvärre överlag.