Tydligen så kör vi detta året en liten repris från förra.
Det här med att jag är extremt naiv och tror att man vill vara min vän, för att sekunden senare upptäcka att "Neh.. Den jävlen försöker mest sätta på mig.".
Tillskillnad från förra året så verkar det däremot vara Jävligt svårt att förstå ett nej.
Så pass svårt att jag flertalet gånger sprungit iväg. Antingen efter hjälp eller bara för att försvinna.
En av gångerna var jag även nära att hoppa ut genom fönstret.
Ta det lugnt, det var på första våningen. Så bara för att fly.
Det var även den gången som jag sen fick lite av en uppläxning av snubbens fästmö om att jag faktiskt kunde ha skrivit till henne tidigare så hon hämtade honom.
Och det är ju självklart att det är mitt fel att hennes man inte kan förstå flertalet nej och att man flyttar sig.
Jag är dessutom en liten flicka som inte kan hantera situationer.
Det är inte under några omständigheter hans fel att han är dum i huvudet. Det är alla andra som ska ta ansvar.

Men det är okey. För nu har han faktiskt bett om usräkt, men bara för det han omedvetet(?!) har gjort och har även fått att han inte får ut och leka utan barnvakt.

Men alltså, när hundar springer och försöker sätta på allt så kastrerar man dem.
Så egentligen borde jag ju kunna ta ett ordentligt grepp om snubbens, som inte förstår nejs, kulor och vrida hårt.
Då kanske man plötsligt förstår?

Att det sen även då blir mycket lättare för hans ägare är ju också ett stort plus.
För det måste ju vara lagom drygt att behöva sitta på någon som ett plåster så den inte gör något dumt.

Tänk dig det hushållet!
Öppnar posten och ser ännu en kallelse till polisen gällande sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. 
Håller man då upp pappret för mannen och "Vad Har Du Gjort?! Vad har vi sagt om detta?!
FY DIG!"?

Nej, förlåt. Det var ju mitt fel. Glömde det.
Jag menar, hade jag ringt till hans matte redan när han började bli dum i huvudet, eller bara varit villig så hade det här aldrig hänt.

Nej, de har inte ett öppet förhållande.
Han är helt enkelt bara dum i huvudet och i stort behov av en kastrering.

Tidigare har jag skrivit om skillanden på dina och mina saker. För det är tydligen svårt att förstå skillnaden mellan det.
Nu tänkte jag skriva om skillnaden mellan dina, mina och våra problem. För även det verkar vara imponerande svårt att veta skillnaden på.

Dina problem.
Det som går ut över dig. Det som för dig är jobbigt.
Din ekonomi, ditt problem.
Din uppväxt, ditt problem.
Din nuvarande situation, igen, ditt problem.

Om du mår dåligt på grund av något så är det ditt problem att lösa.
Om du inte uppskattar din livssituation är det upp till dig själv att lösa det.

Mina problem.
Precis som att din livssituation är ditt problem så är min mitt.
Mina sjukdomar är mitt problem. Det är upp till mig att fixa dem.

Om du förstör i mitt hem så är det mitt problem och upp till mig att lösa på lämpligast sätt.
Att du då inte har någonstans att ta vägen är ditt problem.

Hur du beter dig mot mig är mitt problem.
Hur du beter dig mot andra är andras problem och inte upp till mig att fixa.

Förstår du skillnaden?

Våra problem.
Det som direkt går ut över oss båda. Där vi sitter i samma situation, tillsammans.
Skulle vi fastna i någon bortglömd håla är det vårt problem.
Skulle vi bli rånade är även det vårt problem.
Skulle jag alternativt du vara med om något av detta är det våra egna problem.

Med det menar jag inte att man måste vara ett as och inte hjälpa varandra. Men innerst inne är det inte något man kan räkna med. För våra egna problem är just det, våra egna och man kan inte förvänta sig att alla andra ska lösa dem. Framförallt när man själv inte kan visa tillräckligt mycket respekt tillbaka.

Jag tänker inte sjunka till någons låga nivå, jag lämnar.
Skärp dig mot mig eller försvinn.
För om du behandlar mig på ett för mig oacceptabelt sätt är det mitt problem att lösa. Och ditt problem om du inte uppskattar det.

Jag behöver inte ljuga, det finns ingenting som svider mer än sanningen.
Det där som skär igenom en. Det där som man själv vet om är sant, som inte går att varken förneka eller förtränga.
Den där sanningen som jag brukar hålla för mig själv. Jag brukar mest bara studera ditt beteende, din reaktion.
Jag vill ingenting illa, så det är bättre att vara tyst. Bättre att hålla det för mig själv. I alla fall fram tills att det behövs.
Fram tills att mitt tålamod är slut.
Och jag är dessutom ett sådant as som inte pratar bakom ryggen på någon utan tar det direkt i ditt ansikte. Jag har tillräckligt mycket ryggrad att inte behöva snacka en jävla massa skit om någon utan faktiskt ta upp det med människan. 
Men då är det jag som är elak. Av någon märklig anledning så tror man att människan som fjäskar, ljuger och snackar skit bakom allas rygg är den som är snäll.
Kan ju inte vara något mer än brist på intelligens. Vad skulle det annars vara?!

Så elak jag är. Har jag ett problem med dig tar jag det med dig och inte med alla andra.
Jag ljuger inte och säger inte att mina egna åsikter är någon annans. Jag har tillräckligt mycket ryggrad att jag står för min skit och åsikter.
Kan du med det? Kan du med ta problemen head on, eller du är för feg för det?

Det finns ingenting som svider mer än sanningen. Den där som berättar precis hur värdelös du är. Den där som totalt sågar ner dig.
Är den jobbig? Då kanske det är bäst att bli bättre. Kanske är bäst att göra rätt och ha ryggen fri.
För en lögnare är för intelligenta människor svår att lita på.