"Du kommer aldrig hitta någon som mig!"
Första reaktionen är; lovar du?!
För det är ju lite det som är hela poängen när man försöker bli av med  någon.. Att man inte vill ha någon som den i sin närhet.

Andra reakrionen är; really?! Har du träffat andra?! För bara man går utanför dörren hittar man typ tre i princip likadana inom en timme. Så vafan?!

Vill du vara speciell så är ett hett tips att inte vara lik så många andra.
Jag menar, prova att tänka själv.
Prova att Inte komma med kommentaren "Du kommer aldrig hitta någon som mig.". Bara Där är du ju för fan unik. För Satan vad många som använder den.
Är det ett hot? Eller vad är det som händer där egentligen?!

"Oh, no! Jag hittar aldrig en lika egocentrisk människa som dig igen! D: D: D:"
För det är ju en ganska så egocentrisk sak att bara ens säga.

Och på riktigt, varför tror så många att de är speciella och unika?! Varför den strävan?

Jag hade strävan att passa in. Att försöka bli som majoriteten. Vill inte sticka ut. Men kom fram till att det var för mycket arbete och inte riktigt min grej.
Med det menar jag inte att det inte finns någon som mig, för det hoppas jag verkligen. Mer att du kanske inte hittar flertalet direkt du går utanför dörren. Även om det i min värld hade varit helt jävla fantastiskt.

Alltså, jag vill inte vara sådan, men jag börjar förstå varför en hel del tycker att jag är en bitch. Men i mitt försvar så är det inte mitt fel att andra är korkade!
Däremot så är det kanske lite mitt fel att jag ibland påpekar att de är det, till dem.
Men det gör jag ju för att vara snäll! De är uppenbarligen inte tillräckligt kapabla till att koppla det själva. Och tro mig, de jag berättar för behöver Verkligen den informationen.

Majoriteten av människorna (läs män) tar även helt random kontakt med mig antingen ute, eller mer som oftast, via nätet. För att ragga satan.

Och igen, snäll som jag är så svarar jag. Till en början hyfsat trevligt, men tålamodet har en tendens att försvinna ganska så snabbt. Och då tar istället lagom ofiltretad ärlighet över.
Vilket i sin tur leder till att de blir jävla gnälliga.
Tänker man sig då att de ger upp? Klart de inte gör! För igen, majoriteten av mänskligheten är ytliga tards. Och ganska kvinnoförnedrande då planen tydligen är att jag dessutom bör antingen hålla med om idiotin eller vara tyst och villig.

Så ja, jag kan förstå att man kan tycka att jag är en bitch. Men tar man bara in första gången att jag inte vill och inte blir otrevlig och försöker idiotförklara så kan jag också fortsätta vara trevlig.

Och av alla som ständigt hör av sig och visar intresse, kan någon snälla vara i alla fall söt, vettig och vilja lära känna mig?
Det hade varit en överraskning jag hade uppskattat.

Varför fungerar det oftast att ta fram det negativa i folk och så sällan det positiva?
Är det inkompetens, brist på självinsikt eller alldeles för mycket narcissistiska drag?

Jag menar, accepterar du mina gränser och hur jag vill bli behandlad. Så lär jag med största sannolikhet göra det samma mot dig. Och även om du inte respekterar mig lär jag fortfarande visa respekt mot dig. Jag kommer fortsätta, alldeles för länge, försöka. I hopp om att mitt beteende kommer smitta av sig.
Jag har oftast fel.

Skulle jag däremot behandla någon respektlöst, så lär den med största sannolikhet göra det samma mot mig, inom en väldigt kort tid. Och om den redan innan var respektlös, ändå göra det värre.
Varför fungerar världen så?

Kommer du bete och behandla mig med respekt lär jag göra det samma mot dig. Det är okey. Jag kan till och med börja.

Behandlar du mig däremot negativt lär du tillslut även få rätt.

Beter du dig som att jag är ett hot hela tiden kommer jag tillslut till att bli det.
Det lär inte ske direkt, för jag är både envis och oerhört naiv. Men tillslut kommer du till att få rätt.
Tillslut kommer jag tröttna på att bry mig.
Jag lär inte sjunka till samma låga nivå. Men jag kommer inte heller till att tänka på dina känslor. Kommer inte till att ens tänka att du existerar.

Jag spenderar alldeles för mycket tid på hur andra känner och vad de vill. Jag glömmer bort att se om de tänker på mig.

Tänker du på hur ditt beteende mot mig är? Hur det uppfattas? Hur mycket du tänker på dina respektive mina känslor? Vilja?
Och när jag lämnar, var det värt det?