Ibland undrar jag om jag förstår mer än vad jag borde. Men det känns ändå som att det är alldeles för lite.
Blev jag mer defekt? Hur många har blivit så?

Djupa samtal är svåra att finna.
De som kan se konsekvenser och händelser innan de inträffat. Som har kunskapen att driva saker längre och sällan ha fel.
Som kan ändra universum i huvudet och ge rimliga förklaringar.
Blev jag defekt?

Jag undrar många gånger hur det hade sett ut om jag aldrig blev såhär sjuk.
Undrar hur det hade varit om skit som hänt hade varit det som överlag är vanligt, istället för så verkligheten ser ut.
Hur hade livet varit om jag förstått bättre, eller kanske sämre.
Vad hade hänt om min tankekapacitet var normal. Eller kanske mer att jag fokuserat på det ytliga och oanvändbara sakerna.
Blev jag defekt?

Vad hade hänt om jag helt försvann.
Hur många hade ens märkt det. Hur lång tid hade det då tagit innan man upptäckte att jag inte längre finns.
Skulle man sakna mig eller mest använda min bortgång som en anledning att tycka synd om sig själv. För att få uppmärksamhet. Du vet, så som så många gör. De som plötsligt börjar bry sig när det väl är försent.
Eller det hade inte påverkat ens liv överhuvudtaget.
Blev jag defekt?

Det är många gånger som jag undrar om andras liv är bättre utan mig. Om man någonsin tänker på mig när man inte ser mig.
Inte dömande, bara undrar. Undrar så jag kan hålla mig borta och man mår bättre. Undrar så jag vet om jag ska höra av mig. Så jag kan göra rätt.

Om ditt liv är bättre utan mig så är det okey.
I ditt försvar så tror jag att även mitt liv hade varit bättre utan mig.
Utan tvångstankar, utan att analysera det mesta. Att inte tänka längre och att inte förstå mer.
Det är okey om du hatar mig. Det gör även min kropp. Den plågar mig dagligen.
Jag tror att mitt liv hade varit bättre utan mig.
Blev jag defekt?

Tycker man verkligen att jag ska ta det som en komplimang, när man rör mig trots att jag inte vill?
Tycker du verkligen att det är Mig det är fel på då?
Är det så att jag än en gång ska tacka för någons oönskade uppmärksamhet?
Är det inte lite skevt?

Jag som inte ens tycker om när random människor raggar på mig.
Som klarar mig oerhört bra utan att ha tusentals följare.
Jag som ganska sällan lägger upp någon bild på mig. 

Vad gör jag som anses uppvigla till att man fortsätter röra mig trots att jag säger att jag inte vill?
Vad gör jag som gör att så många känner att de har rätten att lägga en hand på mig, när jag är så duktig på att meddela att jag inte tycker om beröring? När jag flyttar mig längre ifrån människan?

Vet du vad? Jag tar inte din oönskade uppmärksamhet som en komplimang. 
Jag uppskattar inte bristen på respekt och intelligens som det innebär.
När min kropp blir helt stel av din beröring är det inte av uppskattning utan av panik.

Man kan tycka att jag ska ta det som en komplimang. Att jag ska vara glad av någons intresse.
Precis som att jag är ett objekt. Helt utan egen vilja.
Jag har ingen rätt att ha en egen vilja, jag ska vara tacksam.

Tydligen så kör vi detta året en liten repris från förra.
Det här med att jag är extremt naiv och tror att man vill vara min vän, för att sekunden senare upptäcka att "Neh.. Den jävlen försöker mest sätta på mig.".
Tillskillnad från förra året så verkar det däremot vara Jävligt svårt att förstå ett nej.
Så pass svårt att jag flertalet gånger sprungit iväg. Antingen efter hjälp eller bara för att försvinna.
En av gångerna var jag även nära att hoppa ut genom fönstret.
Ta det lugnt, det var på första våningen. Så bara för att fly.
Det var även den gången som jag sen fick lite av en uppläxning av snubbens fästmö om att jag faktiskt kunde ha skrivit till henne tidigare så hon hämtade honom.
Och det är ju självklart att det är mitt fel att hennes man inte kan förstå flertalet nej och att man flyttar sig.
Jag är dessutom en liten flicka som inte kan hantera situationer.
Det är inte under några omständigheter hans fel att han är dum i huvudet. Det är alla andra som ska ta ansvar.

Men det är okey. För nu har han faktiskt bett om usräkt, men bara för det han omedvetet(?!) har gjort och har även fått att han inte får ut och leka utan barnvakt.

Men alltså, när hundar springer och försöker sätta på allt så kastrerar man dem.
Så egentligen borde jag ju kunna ta ett ordentligt grepp om snubbens, som inte förstår nejs, kulor och vrida hårt.
Då kanske man plötsligt förstår?

Att det sen även då blir mycket lättare för hans ägare är ju också ett stort plus.
För det måste ju vara lagom drygt att behöva sitta på någon som ett plåster så den inte gör något dumt.

Tänk dig det hushållet!
Öppnar posten och ser ännu en kallelse till polisen gällande sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. 
Håller man då upp pappret för mannen och "Vad Har Du Gjort?! Vad har vi sagt om detta?!
FY DIG!"?

Nej, förlåt. Det var ju mitt fel. Glömde det.
Jag menar, hade jag ringt till hans matte redan när han började bli dum i huvudet, eller bara varit villig så hade det här aldrig hänt.

Nej, de har inte ett öppet förhållande.
Han är helt enkelt bara dum i huvudet och i stort behov av en kastrering.