Vet du hur det känns att ha ångest?
Skillnaden på det och panikångest?
Vet du hur man hanterar det och tillslut blir av med det? Att det som triggade slutar påverka en på detta sätt framöver?

Vet du om att det är signaler hjärnan skickar om att det är fara? Många gånger en överlevnadsinstinkt som är helt felplacerad.
För om man kollar vad som brukar trigga ångesten är det i de flesta fall inte något som faktiskt är någon direkt fara för en.
Klart det också händer, men överlag är det mest hjärnan som hittat på att det ska vara en fara för stunden.
Där av är också första instikten att göra det man kan för att slippa känna obehag.
Att det kan bygga på en händelse man tidigare haft som påverkat en negativt. Att man kan vara rädd för det okända.
Oavsett anledning till ångesten, vill man mest bara bli av med den. Och man har olika sätt att försöka hantera den på.

Men vet du vad?
Att fly hjälper inte. Det triggar snarare så de negativa känslorna blir starkare nästa gång man hamnar i samma eller en liknande situation. För man stimulerade rädslan genom att på något sätt fly.
Och när jag berättar det för andra, får jag många gånger en utskällning om att jag inte vet hur det är och att det är lätt för mig att säga.

Under många år har jag mest blivit förbannad själv över idiotin och hur man kan vara så självupptagen att man tror att jag inte blir påverkad eller att jag ska ha några magiska krafter som gör att skiten som hänt bara rinner av.
Framförallt när det kommer till människor som vet lite mer om mig.

Men istället för att låta det påverka mig negativt har jag nu blivit tyst och tänkt efter. Och ja, de har en poäng.
Jag vet inte hur det är.

Kan ärligt säga att jag inte har någon aning om hur det är att själv vara den som skapar sina egna problem.
Där ångesten grundar sig i sin egna idioti och inte någon annan som utsatt en för den.

Har ingen aning om hur det känns att ha läkemedel som dämpar depression eller ångest.
För om jag tar sådant är risken stor att jag hamnar i koma. Och även om det tekniskt sätt hade tagit bort ångesten, så vill man inte längre att jag ska ta något sådant.

Så man har helt klart rätt, jag har ingen som helst aning om hur det känns att både vara den som skapade men även kunna lindra ångesten.
Hur det känns att ha hjälpmedel som underlättar och kan hjälpa en att bearbeta.
Ingen som helst koll på hur det känns när man är tillbaka till sitt vanliga jag när ångesten släppt utan att ha extrema svårigheter i kropp och hormoner i flertalet dagar efteråt.

Och om vi nu ska vara sådana, så anser jag inte att vanlig ångest ska behandlas med något läkemedel.
Det är bra sätt att dämpa panikångesten, det som verkligen förlamar kroppen. Men annars är det mer stjälpande än hjälpande.
Ett sätt att fly istället för att lära sig tänka om och hantera situationen.
Man kan inte ta ett magiskt piller och sen tro att problemet är löst. Det triggar snarare ett negativt beteende och beroende.

Idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Så lära sig hantera det som utlöser det. Tänka efter och prova sig fram vad som hjälper.
För att utvecklas tar hårt på en.
Det enda sättet att på lång sikt bearbeta ångest är att ta sig igenom det.
Man får helt enkelt fortsätta gå tills att man gått ur det.

Ja, det kommer bli mycket värre innan det vänder.
Det kommer troligtvis utvecklas till panikångest flera gånger innan det släpper.
Och ja, det är värt det.

Inte bara det att ångesten inte kommer tillbaka lika lätt, utan man bevisar även för sig själv att man är stark och kan hantera det. Man blir helt enkelt bättre än vad man var innan man gick in.

Och det är okey. Man slipper gå ensam. Jag går gärna genom helvetet med de som genuint är villiga till att bli bättre.
Helt utan att tjäna någonting mer än att någon annan blir bättre.
För det är lättare när man inte går ensam.
När man har någon som har tålamod och kan anpassa och visa en vägen. Som håller fokus på ljuset istället för att drunkna i mörkret.

Har du också reagerat på att i princip alla anser sig vara djupa? Alltså att de har förmågan och viljan att ha djupa konversationer och anser sig ganska så komplexa?
Att alla tycker att världen är full av korkade människor, samtidigt som ingen är korkad.
Visst är det konstigt.
Det kan driva mig smått till vansinne.

Vad är egentligen så eftersträvansvärt med det?

Och vafan?! Jag kommer väl inte och bajsar på din parad?!
Lite självinsikt hade ju varit trevligt.

Alltså, jag är Riktigt duktig på att köra bil.
Ja, första, och enda gången, jag körde hamnade jag i och för sig i ett dike. Men alltså, köra bil är jag jävla bra på!
Spela instrument är också något av en specialitet av min.
Att jag inte gjort det sen högstadiet och det lät ungefär som att någon trampade en katt på svansen, är inte relevant.
Jag är Riktigt Duktig på även det!

En tumregel är väl om du har hyfsat lätt att hitta någon att ha, enligt dig, djupa konversationer med om lite olika ämnen, så är oddsen små att du är särskilt djup.
Klart det finns undantag beroende på umgänge.
Vem vet, du kanske är en av få som får kontakt med de som besitter kunskapen av intelligens och logiskt tänkande överlag.
Men fortfarande, oddsen är små.

Och när man påpekar att man uppskattar att ha djupare konversationer och filosoferande, så tar så sjukt många illa upp.
"Jaha?! Du menar att inte jag vill det?!"
Och dessvärre kan man inte då svara "Nej, du är ganska så mycket av en basic bitch, så du klarar inte av den nivå jag är ute efter."
Det blir så jävla gnälligt då.
Varför förstår jag dock inte.

Jag menar, fan vad nice om man kan prata och få ut det man vill ha utav en konversation, utan att behöva leta särskilt mycket efter en människa som håller samma nivå som en själv.
Du vet, känna samhörighet.

Vad är det för fel med att man inte har några större svårigheter att hitta människor vars umgänge man trivs med, och där man känner man får ut det mesta av relationen med?

För helt ärligt, jag tror man får ut mer av det än att vara så kallat djup.
Det är inte så eftersträvansvärt som många verkar tro.
Man kan faktiskt besitta andra egenskaper som uppskattas och är användningsbara överlag.

Det är mer att jag brukar tänka och analysera det mesta. Jag har ett helt okey minne och vill många gånger lära mig så mycket jag kan, om det mesta som på något sätt kan komma till användning någon gång.
Men jag lovar, behöver jag veta vad skådespelaren i en viss stor och känd film är, så hör jag av mig.
Om jag känner för att bara hitta på någon rolig skit så skriver jag!
Eller om jag behöver veta hur gemene man ser på något är det dig jag kontaktar.

Vill jag däremot veta hur stor sannolikheten är att en viss sak utvecklar sig på ett specifikt sätt, fem steg längre, är du kanske inte rätt person att fråga.
Och vad är det för fel på att det är så?

Tror att många behöver dämpa sitt ego och införskaffa sig lite självinsikt.
För det är helt okey att kunna erkänna att man inte kan bygga ett tegelhus, men fan om man medger att något "djupt" eller logiskt är för avancerat för en.
Ja, förutom matte. Gällande matte verkar ingen ha något större problem att berätta att de inte begriper sig på.
För matte är ju ologiskt så förstår skillnaden där!

När jag gick på gymnasiet hade vi i slutet av de flesta svenska lektionerna ett ord som vi skulle förklara.
Efter vart ord blev ett annat valt till nästkommande lektion.
Det var inte precis några avancerade ord. Utan sådana som alla kan.
Poängen med övningen var att berätta om orden som om man pratade med ett litet barn. Att man inte ska ta för givet att alla förstår eller har samma uppfattning.
Jag tog åt mig väldigt mycket av det.
Att det är lätt att misstolka och misstolkas. Och det är även anledningen att jag efter det blev mer ordagrant och rak än tidigare. Att jag många gånger kan ge mer information än vad som kanske är nödvändigt.

Istället för att bara säga att jag blev ledsen av beteendet kan jag gå in mer på vad det var och på vilket sätt jag tolkade det.

Att när jag blir glad berätta precis varför och på vilket sätt jag uppskattade det.

För jag pratar med andra människor som att de är små barn.
Och jag älskar även när man kommenterar det uppenbara. Oavsett om det är jag eller någon annan som gör det.

Men ord vi hade. Första gången hade läraren valt ett. Sen var det klassen. Allting gick bra fram tills att jag sa ett ord. Ordet som alla använder men ingen kunde ge en konkret förklaring till; snäll.

Vad innebär det att vara snäll?
För det verkar som att jag har en skev bild av det. Samtidigt som att det är ordet man många gånger använder i brist på annat.
Som när man ska säga något positivt om någon man nyligen träffat "snäll" alternativt "Den verkar snäll".
Jaha, ja tack. Där fick vi ingen information överhuvudtaget.

Om någon tar på sig något och sen kommer och frågar om den ser tjock ut i det.
Vad är det snälla alternativet?
Att svara ärligt eller bara nej?

För jag menar, om den ser större ut än vad den brukar eller hade gjort i något annat kan jag tycka det är snällt att säga det.
Samtidigt som jag fått höra flera gånger "Jag försökte bara vara snäll." När någon inte sagt helt ärligt.

Så att vara snäll; är det att säga det som låter bra, eller är det att säga det som gynnar den andras intresse och person mer?

Gör jag något dumt vill jag gärna att någon berättar det för mig.
Hur är det snällt att låta mig göra korkade beslut?

Ställer jag en fråga vill jag absolut ha det ärliga svaret. Allt annat är för mig elakt och många gånger även en lögn.

Däremot innebär just snäll, att vara fjäskig och till viss del en pushover enligt många.
De skulle självklart inte säga eller lägga upp det som det. För det är ju inte snällt! Enligt den logiken.
Logiken där man värderar hur det låter högre än själva innebörden.
Och nu låter detta då också elakt, men det är enligt mig nästintill helt inkompetent.

Snäll, jag berättar och gör val som, enligt mig, skulle gynna dig oavsett om det låter bra eller inte. För din skull. För om det vore för min, skulle jag tagit det lättaste alternativet och det som låter bäst för stunden.