Jag skrev tidigare om hur folk verkade få panik inför alla hjärtans dag, och jag förstår inte riktigt varför.
Jag menar, fine om du har någon eller bara vill uppmärksamma folk du tycker om att du tycker om dem. Men att i panik försöka hitta någon att kanske tycka om känns lite idiotiskt.
Du är ensam nu, du lär med största sannolikhet inte hinna få någon random människa online att tycka om dig extra mycket inom en vecka. Och jag misstänker starkt att du själv gärna skulle vilja tycka om den också.
"Omg! Jag har ingen date till alla hjärtans dag! Bäst att skriva till random folk på facebook!"
Det är lugnt. Du har inte någon date andra dagar heller och verkar klara dig bra, höll jag på att skriva. Men om man hör av sig sådär till typ vem som helst så känns det inte riktigt som att du klarar dig överlag..

Och även där är jag sjukt trist.
Jag tycker om tanken att bara välja på nätet vad jag vill ha. Det är ju så jag köper i princip allt.
Men när det kommer till just dating så hoppar jag nog det. Även om det verkligen är lite som att beställa en vara på nätet. Man väljer vad man är sugen på och sorterar där.
Mörkhårig, gröna ögon och fint leende. -Done.
Sen tar man intresse.
Ah.. Du tycker inte om hundar. Så du åker bort.
Men ni där vars intresse är god mat, utflykter och att ha roligt. Ni blir kvar till nästa rond.
Egenskaper.
Ärlig, lojal och söker seriöst. - Done.
Du där är snyggast, låt oss boka en träff med dig.
Och om han på något sätt är defekt så gör man bara en retur och provar nästa.
Skitsmart! Vem vill inte se män som objekt liksom?! För helt ärligt, det är mest män som blir utsatta för detta beteendet online. Det är en lustig tanke, men det är inte riktigt min grej.

Jag vill träffa någon irl. P�� ica, ute med hund eller kanske på en fest. Bara ute liksom. Utan några förväntningar, utan någon press. Som en positiv överraskning.
Framförallt efter att jag kunnat uppleva intresse direkt jag sett någon?! Kanske inte vara så sjukt feg nästa gång..
För det kändes bra. Jag gjorde något som Jag ville. Kände ett märkligt lugn av människans närvaro, tyckte om att vara nära och det sexuella var bra, med potential till awesome.
Så ja, klart jag vill uppleva det igen!

Har precis ändrat tillbaka så alla kan se min relationsstatus på facebook igen.
Det var som att man från och med en månad innan alla hjärtans dag blev oerhört stressad och desperat.
Helt, för mig, random människor började höra av sig och ragga satan.
Jag orkar inte. Och är måttligt road när man raggar på mig. Vilket förklarar varför jag lämnade tinder ungefär lika snabbt som jag skaffade det.

Att det mest är tards som hör av sig är kanske inte heller så trevligt. Både på tinder, men framförallt de random på facebook.
Är det så att Jag märker att någon raggar, då är det tydligt! Och med största sannolikhet väldigt oönskat.

Sen undrar jag lite om det är så att jag ser jävla slampig ut, eller det mer är det att man känner att det är värt att hoppas att jag vill och chansar?
Kanske är så att man tror att jag ligger runt, för jag kan?
Att se mig utan kläder är en fucking treat! Varför skulle jag bara ge det till alla?!

Det går inte heller att köpa mig. Jag är mer värd än så. Det är däremot helt okey att man provar. Pengar och skit jag behöver eller vill ha är ju bara dumt att säga nej till. Sen att det mer gör så jag verkligen inte vill något sexuellt utan mer ser någon som ett objekt, är inte riktigt mitt fel. Jag menar, ser du mig som en hora får du skylla dig själv.
Varför skulle jag då vilja?!

Har även en förkärlek till intelligens. Det är helt klart viktigare än utseende.
Kan jag få ta del av din tankeverksamhet? Kan jag få ligga med ditt psyke?

Så nej, jag hoppar inte på första bästa. Det tar flera veckor. Flera veckor innan jag tagit beslutet att jag vill med någon.
Jag studerar ditt beteende, kroppsspråk och allting du säger, inte säger. Ordvalen, meningsuppbygnaderna och även ditt hem.
För för mig är det viktigt. För mig är jag viktig och inte fan ska vem som helst få ligga med mig.
Men det är okey, det finns så många andra som säkert hade ställt upp.

Vad är det för fel på folk? Jag bara undrar.
Hur svårt kan det vara att förstå att jag inte tycker om beröring? Framförallt när jag berättat det flertalet gånger.

Jag står ut med en kram som hej och hej då. Men hade jag fått välja själv så hade jag inte kramat då heller.

Jag kan förstå att man ibland behöver närhet. Har själv tillfällen där jag velat ha en kram, av någon.
Men det är stor skillnad på att vilja ha något och att mer behöva det.
Och egentligen så är det inte riktigt kramar jag gnäller om.
För kramar är ju beröring och där av oftast inte något som man utsätter mig för.

Men alltså, beröring innebär att man rör någon. Oavsett om det är med hela kroppen eller en fingerspets. Och tydligen är det riktigt jävla skitsvårt att förstå att jag inte vill.
Rör mig inte!

Om jag hade varit en man, hade du varit nära då?
Om du hade ansett att jag var ful, hade du rört mig då?
Om jag hade varit större än dig, hade du fortfarande förpestat mig med din beröring då?
Om det är vänner vi är, ska de sakerna inte spela någon roll.

Det är lite som när Makea var väldigt liten och markerade. Folk skrattade åt honom och kom närmre.
När någon av någon anledning känner ett starkt behov av att på något sätt röra vid mig och jag säger ifrån att jag inte vill, gör man det värre och roas. Och då är det inte att man råkar nudda vid mig lite snabbt..
Att när jag tillslut blir riktigt arg, blir glad och ger mig beröm?! Samtidigt som man då även många gånger klappar mig på huvudet..

Är det något som jag verkligen avskyr så är det när man klappar mig på huvudet. Det är så sjukt nedvärderande.
Lite som att säga "Aww.. Lilla flicka. Jag står över dig.".
Och även det är märkligt nog beröring..

Jag är inte rädd, jag tycker bara om att ha mitt egna utrymme.
Inte som att jag inte kan uppskatta närhet. Men då är det av någon noga utvald.

Självklart kan jag även ställa upp på närhet när jag märker att någon behöver det.
Men då är det inte så att det är någon som klappar mig på huvudet, läger handen på min arm eller försöker sätta mig i dens knä.

Att tjata på mig fungerar inte heller. Märkligt nog gör det mig mer förbannad.
Jag struntar fullständigt i om du vill, jag vill inte.

Vet du om att din oönskade beröring gör så hela jag stelnar till?
Vet du om att det gör så jag aldrig kan slappna av ens lite i ditt sällskap igen?

Hur känns det att få reda på att din närhet gör så jag mår illa?
Att din respektlöhet gör så magen vänder sig. Även om det bara är att försöka hålla min hand.

Jag Vill Inte!