Okey. Då världen inte verkar vilja ändra sig till mig, så får jag ändra mig till världen.

Har fortsatt kolla upp om INFJ och lärt mig en hel del om mig själv. Framförallt hur jag har en tendens att göra så man dels tror att jag inte känner något men även tar mig för givet. Att man verkar tro att man kan behandla mig lite hur man känner.
Och det är mitt fel. Jag förväntar mig att folk ska förstå bättre, vara bättre.

Hittade flertalet passande memes men just den med texten "I don't get mad, I disappear" är verkligen jag. Och det har hänt så många gånger om.
Jag brukar fortfarande svara, men min energi gentemot den människan är borta.
Jag svarar platt. Jag är mentalt avståndstagande.

Jag har försökt köra på att ge positiv respons på det som jag anser vara ett positivt beteende och bara hanterat när något beteende är negativt.
Det har inte gått allt för bra för mig.

Så vad sägs om att göra tvärtom?
Att mest bara hantera det positiva beteendet och ge konsekvenser för det negativa.

Eller köra på att både ge positivt för det positiva och negativt för det negativa?
Så jag liksom mer uppfostrar de som jag på något sätt har kontakt med, än att ha någon större respekt för dem.

Istället för att vara tyst och hålla tillbaka så öppnar jag munnen och berättar precis vad jag ser.
Hade det ändå inte blivit spännande?!

För jag menar, jag känner inte att jag fått någon större positiv respons på det positiva jag gjort. Däremot så har jag fått en hel del negativt, utan att riktigt ha gjort något negativt egentligen mer än tröttnat på att inte ha fått positiv respons.

Så, varför ska jag vara bättre? Vad vinner Jag på det?
För det känns verkligen som oavsett vad jag så förlorar jag.
Så varför inte göra det mer spännande? Varför inte underlätta för mig själv?
Varför inte utföra detta mänskliga experiment?

Dessutom har jag hört många gånger att man tror inte att det är värt något om det inte är svårt.
Vilket i min värld är väldigt inkompetent, och jag är ganska mycket tvärtom även där.
Men hade förklarat varför man kommer gnällig tillbaka när mitt intresse är dött.
Varför man surar och gnäller på mig, trots att jag redan berättat flertalet gånger hur det kommer sluta.

Så vad säger du? Ska vi kolla vad jag kan? Ska vi se hur mycket jag egentligen förstår men bara håller inom mig?
Ska vi se hur lång tid det tar innan någon har ihjäl mig?

Skriver, raderar, skriver, för att sen radera. Och så går det om hela tiden.
Hjärnan har som sagt vaknat. Men inte på något roande sätt. Alltså, mja, delvis. Jag är ju sysselsatt om inget annat. Löser mig själv.. Har kommit så långt att jag nu är inne på hormoner och ämnen.
Varför det skapas mer. Varför det minskar. Och på vilket sätt det påverkar mig.

Kan man säga att man löser sig själv? Kan man säga att jag har löst mig? Om jag vet varför jag tycker om någon? Om man vet varför jag inte tycker om någon? Varför jag tröttnat? Varför jag vill alternativt inte vill något?

Känslor är grundat på olika ämnen i kroppen. Att mer eller mindre utsöndras av olika saker och händelser.
Så när jag helt kan det, då borde jag själv kunna skapa precis det jag vill känna och uppleva, eller? Mentalt då..

Jag tycker, som jag skrivit tidigare, om att utföra mänskliga experiment på mig själv.
Att jag får en hypotes som jag bara måste kolla. Och det är inte snällt att utföra sådant på andra, så det gör jag väldigt sällan.

Jag är dessutom medveten om att jag drivs väldigt mycket av dopamin. Att det är något jag överlag har svårt att skapa själv då jag antingen gör det jag ska, eller fel.
Det är det som gör att jag söker mig till andra. Dopaminet som ökar när andra blir glada.
Som ökar när jag tränar mig, hunden.
Äter något gott. Men inte tillräckligt. Så jag behöver antingen andra människor eller hitta ett ytterligare sätt för mig att skapa mer.
Vilket i sin tur har gjort att jag förstår varför jag tröttnar på andra.

Man kan se det som att jag är en missbrukare.
Jag känner ett starkt behov av både dopamin och andra hormoner som skapas i samspel och framförallt sexuell kontakt. För att balansera ut det som jag har svårt med själv.
Ungefär två veckor utan någon sexuell kontakt har hormonvärdena sjunkit så pass mycket att jag blir oerhört instabil och hamnar i ett depressions liknande tillstånd.
När det ytterligare gått ca två veckor har det minskat hormonerna så pass mycket att det påverkar det autonoma nervsystemet, icke viljestyrda delarna av hjärnan. Som i sin tur innebär att risken för krampanfall och svimningsattakerna ökar kraftigt.
Detta är inte på något sätt något som är normalt, men sen och andra sidan, vad är normalt med mig och min kropp?!

Att jag tröttnar är alltså som att jag är en missbrukare, min "dealer" har varan men av någon anledning vägrar den tillhålla handla mig med det.
Jag har tålamod så jag väntar. Men när det då gått ca en månad så tröttnar jag på det, för behovet av ämnena är så pass stor att kroppen skriker. Så jag stänger helt av och börjar bli "ren", delvis mot min vilja.
Varför skulle jag sen ta tillbaka en dealer som jag är fullt medveten om helt plötsligt bara kan få för sig att sluta ge mig vad jag behöver?
Hade du gjort det om det gällde något specifikt ämne du behöver, eller hade du när tillfället känns rätt tittat en annan?

Det samma gäller även icke sexuella relationer. Behöver fortfarande dopaminet. Om det ger mer negativa ämnen än positiva en längre period så försvinner också mängden med dopamin som sen skapas när relationen försökt återhämta sig. Just för fler negativa ämnen produceras på grund av tidigare erfarenhet med människan.
Om det går att helt återställa har jag ingen aning om.

Såå.. att.. eh.. Välkommen in till en ännu djupare nivå av analysering.

Jag älskar att läsa skit. Om hur man generellt tolkar saker och hur man kommunicerar med andra. Vilket nu har lett till att jag tydligen verkar vara en ännu större fitta. Att man tolkar och antar andra saker än det jag skriver eller säger. Vilket är lite störigt.

Att jag säger eller skriver att jag hoppas någon får det bra, om vi inte längre har kontakt.
Det ska tydligen innebära precis motsatsen. Eller mer att jag försöker vara en bättre människa?!
Vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang eller en riktigt hård diss.
Jag menar det liksom. Försöker ingenting.
Om jag bryr mig så är det väl klart att jag vill att människan får det bra även utan mig, eller?
Hur jävla egocentriskt är det att leva i en värld där man på riktigt tror att någon annans välmående hänger på hurvida den har en själv i sitt liv eller inte? Eller att jag skulle vara bitter för det inte fungerade att ha kontakt?! Då känns det ju som att jag mer skulle bry mig om mig själv och inte personen i fråga.
Och framförallt så undrar jag hur man annars ska få fram det budskapet. För att nämna motsatsen lär ju inte heller vara rätt..

Det känns många gånger som att oavsett vad så får jag inte fram det som jag vill få fram. Det blir alltid tolkat rent åt helvete. För att man kan inte bara ta det som det är? Måste man "tänka längre"?

Jag är inte så jävla komplicerad bara man tar in informationen utan att försöka "tänka själv". Jag tror på rak kommunikation. Det är så mycket annat med mig som är svårt, varför måste man göra det så mycket svårare med att inte ta saker som de är? Varför har de flesta en sådan jävla tvångstanke att göra allt så jävla mycket jobbigare än vad det behöver vara?

Oavsett vad så kan jag inte vinna. För man tolkar fritt så som man själv vill och så som majoriteten brukar mena.
Men helt ärligt nu. Verkar Något med mig vara som majoriteten? Kan du komma på någonting?
Jag har försökt, efter att jag fått den frågan själv. Det har gått någon månad och jag kan inte komma på något. Vilket bara det känns jävligt tragiskt.

Lika så med "Jag bryr mig inte.". Det är aldrig så att man då inte bryr sig?
För säger jag att jag inte bryr mig, så bryr jag mig märkligt nog inte..
Vilken överraskning va?! Märkligt med någon som inte bryr sig när den ordagrant sagt att den inte bryr sig..
Antingen så är det så att jag aldrig brytt mig riktigt, eller så är det att jag tröttnat och där av inte längre bryr mig. Oavsett så bryr jag mig inte om jag sagt att jag inte gör det..
Om jag plötsligt börjar till att bry mig så kommer det här nu en till överraskning, jag säger till att jag bryr mig då.
Igen, jävligt märkligt beteende, eller hur?!

Jag är inte intresserad av mind games. De är bara idiotiska. Har annat att sysselsätta mig.