Cirkus.

När jag var väldigt liten, 4-5år, kom jag fram till att jag inte tycker om cirkus. Närmare bestämt, jag tycker inte om clowner.
Inte så att jag var rädd för dem. Men det hände en, för mig, traumatisk sak.

Vi var på en cirkus. Jag, mamma och mormor.
Jag tyckte om att titta på djuren. Tyckte om det mesta. Fram tills att clownerna kom.

De var fyra stycken.
Till en början var allt bra. Alla var snälla. Men sen ändrades det.

Tre av de fyra clownerna började mobba den fjärde och när de hällde vatten i hans byxor blev det för mycket för mig.
Clownen blev ledsen och de alla skrattade. Barnen i publiken och de elaka clownerna.

Jag blev både arg och ledsen. Och även om mamma och mormor försökte förklara för mig att det var ett skämt, att clownen inte blev ledsen på riktigt, så kunde jag inte släppa det. Jag ville bara därifrån. För man ska vara snäll! Och framförallt så ska man inte skratta när någon är sårad.

Efter detta ville jag inte längre gå på någon cirkus. Och jag bestämde mig också för att clowner inte är roliga. De är bara elaka och mobbas.
Slåss om uppmärksamhet och gör det mesta för att bli omtyckta.

Något man kanske nu känner igen lite väl mycket lite varstans?

Gillar

Kommentarer