Diabetes typ1 och svårt att sticka mig.

Det visade sig att jag har typ 1. Dock så producerar fortfarande min kropp insulin, bara inte tillräckligt. Och ingen vet när kroppen slutar med det helt.
Oavsett så behöver jag insulin, ibland.
Och kollar blodsocker flertalet gånger per dag.

Första gången som jag skulle ta insulin var inne på sjukhuset med min diabetessjulsköterska.
Jag tror att vi satt där i fem minuter. I fem minuter hade jag insulinet i handen och försökte ta mina enheter.

Jag har flera tatueringar, som tagit flera timmar att göra.
Olika piercingar och har dessutom tagit hål i öronen,både uppe och i snibben, på mig själv.
Men satt där med insulinet i ena handen och magen i andra och hela kroppen skrek nej.

Nålar är läskiga när det ska vara för något bra. Precis som operationer.
Man gör illa för att det ska bli bättre?
Det säger emot sig själv.

Göra illa för att det ska göra ont eller bli värre? Fine, logiskt.
Göra illa för utsmyckning eller skapa något fint? Också begripligt.
Men att göra illa för något ska bli bättre? Nej, min hjärna förstår men min kropp skriker nej.

Hon försökte hjälpa mig.
Försökte övertala att det inte är så illa.
Det går inte.
Försökte räkna ner.
Fungerar det på någon?
Stressa mig.
Det blir bara värre.

Visste att jag skulle ta det. Det skulle bara ta tid. Skulle bara bli förbannad på mig själv, för det är vad som fungerar.

Det har gått mer än en månad nu och jag har fortfarande problem med att sticka mig. Både med insulin men även att kolla blodsocker.
Mina fingertoppar är vid tillfällen helt sönderstuckna efter att det kommit för lite, alternativt för mycket blod vid sticken.
För mycket, blåmärken och svullnad.
För lite, fler hål för blodprovet.

Får se det positivt. Efter att ha stuckit mig i magen får jag äta. Och det är ju helt klart värt det då. Vilken belöning, Mat!
Precis som djuren får något smaskigt när de varit tvungna att göra något jobbigt eller obehagligt.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229