Eh.. Hjälp med matten?

Sitter på min vanliga plats i köket. Egentligen borde jag städa och ringa samtal. Men här sitter jag. Jag sitter här, läser, tänker och stör mig.
Har helt fastnat på personlighetstypen. Den jag Faktiskt har. Det som förklarar så mycket. Som gör mig mer och mer gnällig.
Den ska vara idealet.
Idealet för vem?!
För jag kan säga att det inte känns så jävla bra att ständigt bryta ner sig själv. Känns inte så idealiskt att nästan alltid bli misstolkad och att ingen riktigt förstår en.

Om jag bryr mig så finns jag där. Om jag så måste ändra om alla planer och halva mitt liv för att vara där.
Jag gör det, oftast helt utan att klaga. Det sker på automatik.

Behöver du att jag är uppe med dig dygnet runt i flera dagar lär jag göra det.
Jag kommer bryta ner min kropp och psyke, enbart för att det är vad du behöver just då.

Behöver du någonstans att bo så kommer jag öppna min dörr till dig. Även om jag verkligen behöver en plats där jag kan få vara ensam.

Jag kommer göra allting som jag bara kan, både det lilla och stora, för din skull.

Jag kommer till att förstöra mig totalt, för att du ska må bättre, ha det bättre. Och jag kommer inte förvänta mig någonting i gengäld.
Jag kan uppskatta om du finns där när jag behöver något, när jag ber om hjälp. Men jag kommer aldrig någonsin förvänta mig det.

Jag kan inte sluta.
Jag lär fortsätta förstöra mig själv om och om igen. För jag bryr mig och verkligen försöker.
Kommer fortsätta hoppas på att det kanske någong gång kommer någon som uppskattar det. Som kan finnas där de gånger som jag behöver det. När jag ber om hjälp utan att verkligen behöva tigga om det.

Så, vem är det idealiskt för?
För det är helt jävla värdelöst att vara i samspel med de flesta andra.

Och när vi ändå är inne på idealiskt.
Timglas, som kroppsform, ska enligt normen också vara det.
Du vet, när övre och undre torso har samma mått och midjan mycket smalare.
Du vet, den formen som jag har. Där tröjor kasar upp till midjan och byxor ner till mitten av höftbenet.
Den form som gav mig så mycket komplex under tonåren, speciellt de yngre.
Och jag kan hålla med nu, jag tycker det är vackert. Tycker om när man bakifrån kan se på kroppsformen att det är en kvinna. Men igen, det är inte alltid så idealiskt att ha.

Intelligens och förmågan att kunna tänka själv säger sig i princip alla att de vill ha i andra.
Igen, idealiskt.

En kvinna som tänker och beter sig mer som en man. Som oftast är glad och inte allt för fin i kanten.

Enligt det som ska vara normen helt generellt, så bör jag nästan vara den idealistiska kvinnan?!
Det låter och ser sjukt egocentiskt ut. Känns som att något gick fel med matten där.. För kan helt ärligt medge att jag inte alls kan se mig som något ideal.
Kanske bör sluta träna, innan det går helt överstyr..

Nej, det är inte timglas. Höften är smalare än axlarna.

Gillar

Kommentarer