..

Jag har en tendens att prata positivt om andra i deras frånvaro, och många gånger lägga upp mig själv som lite av ett as.
Men hellre det än att göra som så många andra.
Prata negativt om andra i deras frånvaro och lägga upp sig själv som helt fantastisk.
Att dessutom sen fjäska satan när de är i närheten.

Jag menar, antingen så tror man att jag är ett as mot alla och försvinner. Vilket känns som lite av en tjänst till mig.
Tror man att jag verkligen är ett as så har jag nog mer vunnit än förlorat på deras frånvaro.
Annars så stannar man och kanske blir positivt överraskad.
För jag har inte något större behov av att berätta för alla vad för positiva saker jag gör för andra.
Inte precis som att jag gör det för att få beröm eller beundran.
Inte heller berättar jag för människan jag gör något för hur det slitit sönder min kropp och psyke. För ingen behöver veta.

Jag gör det som jag anser vara rätt. Så jag tycker att man beter sig när man tycker om någon. När man faktiskt bryr sig.
Sen att det många gånger kan ge mig ångest, är mitt val. Ingen tvingar mig. Och hade man försökt tvinga, hade jag försvunnit direkt.

Hur instabil jag än vid tillfällen verkar vara i text, så har jag ändå tillräckligt mycket kontroll över mitt psyke. Jag tycker så pass mycket om mig att jag inte har något problem att lämna när någon gör mig mer skada än glädje.

Så jag har inga problem att knäcka mig för någon annan, för jag vet att jag kommer komma tillbaka.
Att jag innerst inne respekterar mig tillräckligt mycket för att kunna gå iväg.

Gillar