Förtjänar det minst.

Har du hört uttrycket "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst"?
Det är verkligen något som jag lever efter. Det är så jag som bäst visar kärlek. Att när någon mår dåligt och kanske inte beter sig särskilt bra, finns jag fortfarande där och tar det.
Klart att jag vid tillfällen kan säga ifrån, kan säga ifrån ganska ordentligt. Kan även vilja och halvt försöka lämna. Men kan inte. Jag blir kvar. För man lämnar inte någon som mår dåligt. Man visar kärlek.

Det är lätt att ha relationer när de mår bra. Det är lätt att bry sig när det inte finns något större problem. Lätt att stanna.
Men kärlek är att vara där även när saker är åt helvete. Det är då det märks om man verkligen bryr sig, även när det inte är lättsamt och bekvämt.
Och det tar sönder mig. Jag känner både mina och andras känslor. Jag kan inte alltid tänka klart och många gånger ifrågasätta om jag gör rätt beslut. Om jag skulle kunna göra på ett annat sätt eller om det bara är att jag bör lämna.

De få som står mig nära kan vid tillfällen märka av hur jag plågas och ändå fortsätter.
Man säger flertalet gånger till mig att sluta, att bara lämna. Men jag kan inte. Det är inte rätt.

"När du mådde väldigt dåligt, skrek och skällde på mig dagligen i flera månader i sträck, helt utan att jag gjort något fel. Skulle jag bara lämna dig då? Skulle jag ha gett upp?"
Eller "När du plötsligt slutade svara mig. När det kunde gå flertalet veckor helt utan att jag ens visste om du levde. När jag förtvivlat undrade om jag gjort något så hemskt att jag inte längre betydde något överhuvudtaget för dig. Skulle jag lämnat?"

Jag förstår att de inte tänker på det. Många gånger var det flera år sedan det hände och det är inte något som jag tar upp. Jag gjorde det inte för att sen kunna slänga det i ansiktet på människan när det är lägligt för mig.
Jag gjorde det utav kärlek. För jag kände att de var värda det. För ingen ska behöva må dåligt i sin ensamhet. Ingen ska bli lämnad för livet för stunden inte är på topp. Och ja, det är klart att det finns de stunder människan visat sig inte vara särskilt bra. Eller kanske inte bra för mig. Och då har jag tillslut också lämnat.
Blir man våldsam mot mig finns det ingen chans att jag stannar. Jag må ha mycket tålamod och vid stunder vara sjukt naiv, men det finns gränser.
Och när man tittar tillbaka, relationerna där jag fått ta mycket mer än vad jag förtjänat, är också de som är mest stabila. Där det finns ömsesidig respekt och tillit. Där problemen är bakom oss och man vet att man kan prata och hjälpas åt vid motgångar.

Det finns redan tillräckligt många egocentriska människor som lämnar vid minsta motgång, jag behöver inte också.
Så jag älskar dig som mest när du förtjänar det som minst, för jag vet att det är då du behöver det som bäst.

Gillar