En av mina hemligheter.

Vet du hur det känns när man knappt kan andas? Hur paniken sprider sig i kroppen och man på automatik försöker ta i mer? Bara för att få någon luft. Syrebristen i hjärnan.

Vet du hur det känns att få blodtycksfall? När det svartnar för ögonen och det känns som att jorden snurrar för snabbt undertiden som man själv verkar vara helt still. När öronen susar och illamåendet kommer.

Vet du hur det känns vid en hjärtklappning?
När det slår alldeles för hårt, för snabbt. När de spänner sig över bröstet och armen.
Huvudet dunkar, och man hör vart enda hjärtslag. Som en filt är lindad hårt runt hjärtat.

Jag vet, för jag har det så var dag, flera gånger om. Har haft det så dagligen de senaste nio åren. Men jag berättar inte hur illa det är.

Jag ger bara vika när det är värre. När kroppen ger upp. När syrebristen i hjärnan och musklerna är så illa att krampanfall går genom hela kroppen. När hela jag skakar som att jag vore besatt. Och jag är vaken då. Jag känner varenda rörelse och muskelsammandragning innan det slutar och jag försvinner bort.
Paniken som är över att först inte kunna andas och för att sekunden senare känna som att det är alldeles för mycket luft. När lungorna känns som att de kommer spricka. Där alla organ i kroppen får frispel och tror att jag dör. Där det slutar med att jag försvinner bort, som i en underbar dröm, någon hundradelssekund innan mitt medvetande är helt väck.
Det brusar i öronen, det enda jag hör är hur blodet pumpas snabbt till huvudet.
Jag ser ingenting, vet inte vem eller var jag är. Hela kroppen värker. Alla tarmar, alla organ och varenda cell i kroppen gör allt för att överleva. Och det gör ont. Det gör mig trött och illamående. Och det händer både innan och efter att mitt medvetande försvunnit bort.

Det första jag reagerar på när jag börjar komma tillbaka är att jag inte andas. Att jag måste andas. När jag automatiskt hållt andan alldeles för länge.
Hur jag senare ligger vättskrämd, fylld med smärta och krälar på marken. För det är allt jag orkar med. Det är allt jag kan när hela jag försöker komma tillbaka till medvetande.
Det kan vara i timmar och jag hatar det.

Jag avskyr min kropp för den plågar mig var dag.
Jag hatar den för det aldrig kommer försvinna.

Gillar

Kommentarer