En månad.

Jag har hört många gånger att jag är känslokall. Att jag inte bryr mig om andras, oftast romantiska, känslor till mig.
Men bara för att jag inte förstår så betyder det inte att jag inte bryr mig.

Jag försöker förstå, jag bara inte kan. För jag själv inte upplevt det. För jag märkligt nog tänker mer på andra än mig själv.
Det är därför jag frågar. Det är därför jag fortsätter att ställa om samma fråga om jag märker av något som säger motsatsen till svaret.
För jag vill inte göra fel. Jag vill inte råka såra någon. Speciellt inte någon som jag bryr mig om.

Men om man ljuger, hur ska jag veta?!
"Man bara ska det." Håller inte när man inte alls kan relatera. Och jag försöker verkligen lära mig.

Att jag inte skulle bry mig om någons känslor är så jävla orättvist.
Det är för att jag brydde mig som jag brukade finnas där. Det är därför jag alltid svarade och försökte hjälpa, förbättra dagarna, för någon annan.
Jag väger det negativa för mig, mot det positiva för den andra.
Och jag tycker om när man är glad, eller i alla fall lite gladare än vad man annars skulle ha varit.
Jag tycker inte att man ska behöva känna sig ensam, så jag försöker finnas där, även om det inte egentligen passar mig så bra just då. Just för jag bryr mig.
Och då var allt bra. Då var det lugnt.
Då har man en tendens att ta mig för givet.
En tendens att tro att jag inte känner något, för jag finns ju där alltid.
För jag sätter dig före mig själv.
Jag ignorerar allt det negativa inom mig som jag bara kan. Jag lägger energin på dig istället.

Jag har sagt att alla får en månad.
Med det menar jag inte en månad överlag, utan en månad där man hela tiden behandlar mig på ett sätt som gör mig psykiskt illa.
En månad.

Man kan tycka att jag inte brydde mig om jag släppte det efter en månad, om jag gav upp då. Men du har ingen aning om hur jag mådde den månaden.

Förstår du hur länge en månad är när man nästan var vaken minut totalt bryter ner sig själv?
Där huvudet snurrar med så många frågor, och så få lösningar.

Något av det värsta du kan göra mot mig, förutom något extremt, är att ignorera mig.
Smäll till mig. Skrik åt mig. Slå sönder något. Be mig genuint att aldrig mer höra av mig. Snälla, bara inte ignorera mig. Inte hela eller större delen av en månad.

Jag fixar inte det. Det är som att jag inte är värt något, som att min existens är överflödig.
Att jag mest bara är ivägen. Att man inte har någon som helst respekt åt varken mig eller mina känslor. Att jag inte har någon rättighet att känna något. Som att jag är ett objekt, och nu inte ens är värd en timme.
Inte ens en timme av över 600.

Tycker du inte om mig? Bryr du dig inte?
Är det jobbigt att jag bryr mig, ska jag sluta? Blir du ledsen om jag slutar, är mer en lättnad?
Finns det något jag kan göra?
Vad gjorde jag för fel? Sa jag något så hemskt?
Tänker du något på mig?
Tröttnade du på mig?
Mår du bra?
Betyder jag ingenting? Mina känslor?
Är ditt liv bättre utan mig?

Du kan tycka att en månad är lite. Men att plågas av de konstanta tankarna, med en handling som tydligt visar de negativa svaren, i över 25 000 minuter är jobbigt.
Det ligger ständigt som en dimma över mig, även om jag kan leva som vanligt större delen av tiden.

Oavsett relation så fungerar det inte om bara den ena har rätt till sina känslor.
Och efter över 1 500 000 sekunder av att må riktigt jävla dåligt så slår överlevdandsinstinkten in och jag släpper det.
Jag bryr mig fortfarande, men inte på samma sätt. För då börjar jag faktiskt bry mig om mina egna känslor. Då börjar jag tänka mer på mig själv, för du visade inte att du tänkte på mig. Du uppskattade mig för lite, så jag gör det åt oss båda nu.

Det har alltid blivit så, oavsett vad för relation det varit. Jag har släppt efter en månad. Jag har tröttnat på det.
Alltid varit så, alla gånger utom en..

Gillar

Kommentarer