En rubrik.

Nu är vi där igen, att jag inte helt vet vad jag ska skriva.
En blandning av att jag inte finner ord att beskriva med och att jag inte vill ge för mycket.

Men jag börjar bli trött.
Det är som alla vägar är återvändsgränder.
Som att man helst inte gör något.
Att jag är ett problem som man gör allt för att putta bort, lämna över på någon annan.
Och jag står där; förbannad, ledsen och helt jävla förtvivlad. 

De senaste veckorna har jag mest fått svaren att man inte kan göra något.
Att det inte ska vara så. Så som jag beskriver, så som saker hänt.
Det ska inte vara så.
Det är inte så det ska gå till.
Men det hindrar inte det faktum att det är precis så som det inte borde vara. 

Jag har så många frågor men ingen som kan besvara dem.

Det är inte sympati jag är ute efter. Det är det aldrig.
Jag vill ha en lösning. Jag vill alltid ha lösningen på problem.
Och helst av någon annan. För mina är både drastiska och morbida.
Den mörka verklighet som omsluter mig.

En positiv överraskning hade inte skadat. De negativa börjar bli uttjatade.

Gillar

Kommentarer