Extrema behovet av självständighet.

Jag har äntligen börjat förstå att det inte behövs en vuxen här. Att det faktiskt är jag som är det.
Skönt att det tog mer än en vecka för mitt huvud att inse det?!

Jag är själv. Det finns ingen annan här.
Den ena jag behöver visa hänsyn till är mig själv. Djuren är underförstått, och dessutom så flyter det samspelet på automatiskt.

Men här är ingen jag måste vara trevlig mot, ingen som förstör eller smutsar ner.
Här finns ingen som har någon annan vilja eller bara är allmänt ivägen.

Att jag har problem med förhållande och sådant är inte någon större nyhet. Det som däremot kom som en överraskning är hur pass mycket problem jag har med det.

Det är inte så att jag inte vill. Inte som att jag inte skulle uppskatta att älska någon, som dessutom älskade mig.
En framtid tillsammans med någon annan, som inte är ett husdjur.
Men mitt undermedvetna har onekligen extrema problem med det.
Egentligen borde jag förstått detta mycket tidigare.
Som när mitt tics kommer. Oh, yes. Jag har tics!
Men det märks sällan, visar sig bara vid specifika tillfällen. Som när någon kommer för nära.
När tanken på ett förhållande med någon kommer. Inte överlag, men exempelvis när man kallar någon för min pojkvän, eller pratar om att vilja ha en relation med mig. Att leva lyckliga i alla våra dagar.
Det är då det kommer. Ticset som jag inte kan förhindra. Det rycker och spänner sig i mina fingrar. Ju "värre" tanken är desto längre upp på händer och armar letar sig rycken.
Mitt undermedvetna vill inte.
Jag vill inte.
Min kropp skriker på riktigt "NEJ!".
Och sen sitter jag och undrar varför jag är ensam?!

"De klarar inte av din självständighet."
Men det är nog så att det är jag som inte klarar av att Inte vara självständig.
Jag behöver alltid ha en flyktväg.

Jag har bott med någon. Men vägrade säga upp min lägenhet. Vad händer om det tar slut? Vart ska jag då ta vägen?

Jag skulle vilja säga att det är för jag inte hittat "den rätta" men är ganska så säker på att det är mig det är fel på.
Jag kan inte släppa kontrollen, inte klara av känslan av att inte kunna ta mig därifrån, att sitta fast.

Som ett envist barn skriker mitt undermedvetna "KAN SJÄLV!". Jag kan nog för mycket själv. Så pass mycket att rädslan av att inte vara det förstör.

Jag vill inte ha någons pengar.
Vill inte ha någons hem.
Jag vill inte behöva ha hjälp av någon annan.

Jag vill ha mina egna pengar. Mitt egna hem och kunna fixa allting själv.
Jag vill inte vara beroende av dig, inte av någon.

Men egentligen vill jag inte vara ensam. Jag vill kunna släppa kontrollen och framförallt inte alltid ha en väg ut förbered.

Det första jag kollar när jag kommer in någonstans är hur jag ska kunna ta mig därifrån, och på vilka sätt.

Det första jag har koll på när någon börjar komma nära är på vilka sätt jag ska kunna ta mig ur det.
Det sker automatiskt. Det undermedvetna har redan löst det innan jag själv ens är medveten om det.

Det är som att jag inte litar på att någon annan skulle sätta sina egna känslor och vilja och göra det bästa beslutet för mig.

Jag litar på att man kommer svika mig, att vid minsta lilla chans köra över mig totalt.
Så jag behöver min självständighet.
Jag litar inte fullt ut på någon, och jag litar ännu mindre på mig själv i närheten av någon annan.

Gillar

Kommentarer