Falska varningar.

Jag varna folk för att jag är elak. Varnar för att tycka om mig, att jag drar. Jag skriver hela tiden att jag drar om jag tycker om någon, om jag bryr mig. Men jag har inte dragit. Har inte lämnat någon av de anledningarna de senaste åren. Eller ja, jag lämnade någon just för att jag brydde mig och inte kunde se denna förstöra sitt liv. Kunde inte bara titta på när allt gick åt helvete och fick inte göra något åt saken. Då drog jag tillslut. Men det tog tid, jag gjorde allt jag kunde. Kan inte se någon som jag bryr mig om förstöra för sig själv utan att göra något. Jag finns fortfarande kvar om den någonsin behöver någon.

Jag har ändrats. Jag gjorde det för över två år sedan och har inte förstått det förens nu. Jag vet när det hände, vet varför. Jag fick empati. Förmågan att sätta mig in i och känna andras känslor. Jag känner andras känslor bättre än mina. För andra har mer och starkare. De finns där regelbundet. Det gör inte mina.

Jag ändrade mig. Det var då som jag började till att stanna.
Visst, jag har blivit rädd. Rädd för känslor. Velat dra. Stuckit för någon timme. Men har hela tiden kommit tillbaka.
Fått ångest över mina och andras känslor. Men ändå varit kvar.
Hade det skett innan hade jag inte tvekat en sekund. Jag hade varit så långt borta jag bara kunnat. Inte rent fysiskt kanske men jag hade bett människan dra åt helvete. Ja, på ett elakt sätt för att denna skulle låta mig vara. När och om den fortsatt ta kontakt med mig hade jag brutit ner den på det bästa och mest smärtsamma sätt jag kunnat komma på. För jag var inte snäll. Jag var rädd och elak. Ville att man skulle låta mig vara. Gjorde så man tillslut lät mig vara och varnade ingen innan. Det kom som en otrevlig överraskning.

I samma stund som jag började till att stanna började jag även varna. Varna för att jag brydde mig. För jag vill väl. Jag missade helt att det ändrats. Missade att jag inte längre springer. Att jag ändå är en ganska så bra medmänniska.

Jag tycker om när andra är glada. Tycker om att göra dem glada.
Älskar att få någon som jag bryr mig om till att le. Att se det. Varför skulle jag då frivilligt göra någon illa? Varför skulle jag välja att lämna någon som tycker om mig bara för att jag blir rädd? Om man faktiskt tycker om mig för den jag är, hur kan jag då göra fel?

Min rädsla har varit det som var fel. Det som gjorde alla felen och förändrade allt. Rädslan för att göra fel gjorde så att jag gjorde fel.. Smidigt!
Jag kom på det när jag låg där på golvet och tänkte i flera veckor. Det var ett problem som var lätt att fixa. Mest för att det inte riktigt fanns något. Det är bara jag som skapat ett som inte egentligen existerar. Det var bara min idioti. Och just den idiotin är numera borta. Korkade tankar har ingen anledning till att stanna. Idiotiskt beteende behöver jag inte uppmuntra med någon, speciellt inte med mig själv.

Gillar

Kommentarer