Fobier och idioti.

Jag har alltid haft fotfobi. Under alla år. När jag var liten fick ingen röra eller se mina fötter. Mina naglar blev inte klippta där vilket ledde till att de växte in i tårna och mamma fick dra och vika ut dem så hon kunde klippa dem. Det var så var gång. Man fick inte röra fötterna förens jag hade så sjukt ont. Vägrade.

Har som reflex att inte se fötter. Tittar bort eller tar den automatiskt ur fokus.
Väldigt länge sov jag med strumpor. Bara för att fötterna inte skulle röra vid min kropp.
Jag har inte längre någon fobi mot fötter. Inte längre någon fobi mot dockor och harkrankar skrämmer mig inte längre. Gör inte ifrån mig ett väldigt högt och ljust "Iiihh!" för att sen springa iväg. Jag tog bort det nu. Det var problem. Svagheter. Svagheter som inte grundade sig i någon vettig logik. Så varför inte ändra även de när jag ändå är igång?

Jag älskar hjärnan. Den är kapabel till så mycket. Det gäller bara att komma på hur man ska göra. Visst, man har begränsningar och det kan vara väldigt olika beroende på person. Det gäller att tänka och just tänka är något utav av det bästa som jag vet.

Man kan alltid bli bättre. Jag ska alltid bli bättre. Förstöra det som inte funkar, det som inte håller. Kan inte vara svag, det håller inte.
Ska inte vara rädd. Det hjälper inte något. Ska inte vara rädd för saker som inte är farliga. Ska inte vara rädd för känslor. Är inte längre särskilt rädd. Det försvann.
Det var en svaghet och svagheter måste förstöras. För jag kan inte vara svag. Kan inte ha lättåtkomliga svagheter. De flesta vill inte väl. De kanske verkar så till en början. De kanske beter sig som om du är något, betyder något. Men det är sällan så. Det är oftast manipulation. De flesta bryr sig nästan enbart om sig själv och sin egna vinning.

Jag var svag. De senaste åren var jag svag. På gränsen att bli knäckt hela tiden. Så pass illa att kroppen inte längre orkade. Den orkar fortfarande inte särskilt bra, men mycket bättre nu. Nu kan jag i alla fall röra mig. Kan gå ut. Det kunde jag inte då. Kroppen orkade inte och jag svimmade, krampade.

Jag lät mig bli begränsad. Jag hoppades på att jag gjorde rätt. Att man såg att jag gjorde det för andras skull. Att de brydde sig om mig och ville mig väl.
Jag hade fel. Jag hade väldigt fel. Jag visste delvis om det men är envis. Vill inte ge upp. Avskyr att ge upp. Hoppades på att det skulle bli bra, även om något sa åt mig att det aldrig skulle hända. Saker blev bättre, de blev bättre. Men inte tillräckligt bra. Det var inte värt att offra mig för.
Och som vanligt trodde de att de hade mig. Bestämde över mig. Som om att de fångat ett djur som de nu kunde göra vad de ville med. Som skulle lyda dem och inte tänka själv. Att jag hade vikt mig och gett upp.
Det funkar inte så. Jag funkar inte så.
Bara för att jag går med på en hel del skit och för att jag väljer någon annan före mig själv betyder det inte att jag vikt mig. För att jag bryr mig och finns där för någon betyder det inte att man kan kontrollera mig. Jag är ingen hund. Jag lyder inte. Jag väljer själv. Du kan inte fånga mig. Kan inte få mig till att bli liggande. Och ändå så slutar man inte försöka. Man slutar inte tro att jag vikt mig. Så många som ska försöka. Så många som tror att just den är speciell och ska lyckas.

Men det funkar inte så. Jag funkar inte så. Vill man ha en sådan människa bör man inte komma till mig. Jag är inte någon utmaning. Jag är en omöjlighet. Det är bara fegt att slå någon som redan ligger. Försök inte att köra över mig. Jag reser mig igen. .
Efter tre år från helvetet har jag rest mig igen och kom tillbaka bättre än tidigare. Starkare än innan. Jag kan själv. Jag vill bara inte alltid vara just själv. Ibland hade det varit skönt med någon annan. Någon som bara ville väl.

Var en bra människa. Bry dig och va snäll. Det har bäst inflytande på mig.Och det är okey, jag vill inte köra med någon. Vill inte köra över någon. Jag vill faktiskt väl.

Tack.

Gillar

Kommentarer