Försvinna.

Så länge jag kan minnas har jag vid tillfällen bara velat försvinna.
Som treåring sprang jag hem från lekplatsen som var precis utaför trädgården när det kom dit något annat barn.
Jag spenderade större delen av tiden med katten uppe i mitt rum.
Och även om jag i perioder blir mer social, så romantiserar jag många gånger om att försvinna.

Men jag har haft fel. Det är ju egentligen inte så att jag vill försvinna.
Speciellt inte då jag gärna blir på min plats, där jag bor. Det är lite motsatsen av att försvinna kan jag tycka. När jag ständigt befinner mig på första stället man skulle tagit sig till om man ville få tag på mig..

Jag vill inte försvinna, jag vill att typ alla andra gör det.
Bara låter mig vara. För jag har en tendens att göra så dagarna blir så mycket bättre.

Så vill du låtsas som att alla andra inte finns?
Vill du vara här under filtarna med mig?
Äta massa olika gott och bara existera i lugn och ro?
Vill du visa mig att jag kan koppla av även om där är någon i närheten?
Så kan jag ge dig bättre vardagar än du någonsin vågat drömma om.

Nybakad chokladpaj med glass och te.

Gillar

Kommentarer