Full av kärlek.

Än en gång har jag fått en sådan hemsk insikt. Nu när jag tänker och skriver ner mina tankar, på papper. Mest för att ingen någonsin ska kunna komma åt dem och läsa. Jag skriver för att förstå. För att få ut allt. Allt det där svarta.

Hur som helst, jag har kommit fram till att jag är en av de som är fulla med kärlek. En sådan som vill de flesta väl. Jag är värre än jag någonsin trott.
Nej, jag skriver eller säger inte söta saker till någon. Är ganska så otrevlig och "hård". Lätt att tolka fel då det låter värre än vad det är och jag automatiskt tror att andra förstår, vilket de oftast inte gör. Men, ja, alltid men. Men, jag finns där. Jag ställer upp och lägger ner min tid för att få någon att känna sig omtyckt. För att milda smärtan eller ångesten. För att man inte ska känna sig ensam, dålig.
Pratar trevligt och visar respekt även om jag inte får det tillbaka. I alla fall inte för stunden.

Jag tror på något bättre. Jag tror att om man är snäll, trevlig och visar respekt så får man tillbaka det. Att om man tycker om någon och ställer upp får man tillbaka det.
Det är sällan så. Det är i princip aldrig så. Om man visar sig sårbar och "svag" trycks man ner mer. Då är man mer otrevlig och elak mot denna människa. Just för att man kan. Men varför? Varför ska man förstöra? Varför inte visa samma respekt tillbaka? Om man inte tycker om människan, fine, alla kan inte tycka om alla. Men alla kan visa varandra respekt. Alla kan bete sig vettigt.

Jag vet om att det inte funkar så. Är medveten om att världen ser annorlunda ut.
Att "Snälla, sluta. Du gör mig illa." aldrig funkar. Att man inte slutar. Att ens vilja och känslor inte spelar någon som helst roll. Att jag inte spelar någon roll.
Det är väl därför jag sällan säger det. Inte riktigt för att det inte spelar någon roll ändå, för det vet jag. Utan för att jag då får det bekräftat. Jag får det svart på vitt att jag inte har något som helst val och jag spelar ingen roll. Jag är ingen, jag är något. Något man gör som man vill med. Som en leksak. Jag får fint vänta på att man tröttnar. På att man slänger bort mig. För man är klar eller att jag är allt för trasig.
Det kan ta minutrar, timmar, dagar till och med år.

Tiden är olika. Olika beroende på vad det gäller, vem det gäller. Och hurvida jag kan eller inte kan ta mig ifrån det. Beroende på hur mycket jag väljer att ta. För att jag hoppas på något bättre. För att jag vill visa att de finns de som stannar. De som inte ljuger och som faktiskt sätter andra före sig själv. Människor man kan lita på. Alla är inte egoistiska svin. Majoriteten är, men inte alla.

Titta! Det är kärlek. På riktigt. Att aldrig sluta försöka. Att aldrig bara ge upp. Att offra sig för det man tror på. Något bättre. Även om jag kanske inte riktigt är värt något för någon annan. Men jag är allt som jag har. Utan mig finns inte jag. Jag sätter allt jag har för det jag tror på. Om jag så skulle dö, då har jag i alla fall gjort det för något som jag trodde var bra, något jag ansåg vara rätt.
Nej, jag ska inte ta livet av mig. Jag är inte heller självdestruktiv. Bara mina tankar som är det.. Svårt att vara något annat när någon aldrig bevisar motsatsen.

Nu känner jag att det håller på att gå rent åt helvete med mitt skrivande så avslutar där.


Gillar

Kommentarer