Gnäll.

Känner du någon gång att du bara vill lägga dig ner på marken och ge upp? Att du inte kan mer, att det inte är värt det?
Känner du att världen är emot dig? Att du är helt ensam? Ensam psykiskt. Att ingen förstår hur mycket du än förklarar? Hur mycket du än försöker så blir det fel?

Jag känner så just nu. Att jag bara vill lägga mig ner och dö. Är så sjukt orolig att det ska vara något fel på min hjärna. Att det inte ska gå att fixa. Att det kanske är jag som förstört den.
Vad ska jag göra om jag förstört delar i min hjärna? Ja, nu menar jag fysiskt sätt. Hur ska jag hantera det? Och ja, jag vet om att det är dumt att tänka på det nu. Att det kanske inte är så. Men det är svårt. Det är ännu svårare om det är jag som gjort något extremt korkat så det har gått så fel. Jag får ta mina konsekvenser, jag vet. Men det hindrar inte något från att vara jobbigt.

Borde inte vara ensam. Speciellt inte nu när jag får mina anfall. När jag svimmar och får kramp. Men jag vill inte träffa någon. Vill inte att någon ska bli orolig eller uppleva mig så. Vill inte vara så och kan inte göra mer än vad jag gör för att förhindra det. Vill inte ha så sjukt ont och vara halvt död med någon i närheten.
Och jag tror att jag har vant mig ganska mycket med att vara just själv. Tråkigt kanske men inte helt förjävligt. Ganska så trevligt ibland. Jag tycker om mitt sällskap. Tycker ändå att jag är en bra människa. Bara väldigt lätt missförstådd. Väldigt dålig på att vara snäll, även om jag verkligen försöker. Får tänka efter mer hur det som jag säger och skriver kan tolkas av andra. Hoppas väl på att handlingar säger mer än ord, eller något.

Gillar

Kommentarer