Gör om, gör rätt.

Har precis beställt hem kläder. Dock inte några ytterkläder denna gången. Märkligt, jag har ju ändå hunnit använda alla som jag har nu och det har väl ändå gått en månad sen jag sist köpte någon jacka eller kappa. Har inte ens tittat efter någon. Har haft fullt upp att bryta ner mig själv. För det tyckte jag var intelligent.

Men ja, jag bryter ner mig själv när jag känner att jag inte har någon koll, att jag inte har kontrollen. När jag blir så pass rädd. Och det låter hemskt, det är hemskt. Men jag behöver det. Det blir bättre så. Ja, inte just den stunden men sen. Nu. Nu känns det bättre.

Jag jobbar snabbt. Det går så snabbt. Jag vet precis hur jag ska göra. Har koll på vilka tankar jag ska ha för att det ska spåra ur snabbast. Bara tänker på det ett tag så löser det sig själv sen. Sen när jag tappar förmågan att kontrollera alla tankegångarna, det är då det snurrar. Då jag blir förstörd.

En del människor agerar utåt, andra med självskadebeteende. De som blir självmordsbenägna. Jag blir extremt introvert. Lägger mig ner och tittar rakt upp med samma låtar i öronen som går på repeat. Ibland lägger jag mig någonstans utomhus i mörkret och tittar på stjärnorna och ibland någonstans här hemma. Om det så är på golvet, i soffan eller i sängen så ligger jag där och tittar rakt upp i taket. Ligger där i flera timmar. Snackar inte med någon, rör mig knappt. Jag vill inte. Behöver inte. Jag tänker. Tänker där i flera timmar. Flera dagar i rad, veckor. Bara tänker.

Tänker på det negativa. Allt det som skadar mig. Allt de dåliga med mig som jag bara kan komma på. Det skapar förtvivlan, panik och ångest. Men jag fortsätter att tänka. Fortsätter att ligga där still och titta i taket. Rör mig inte. Bara finns.

För att kunna skapa något nytt måste man ibland förstöra det gamla. Förstöra det som inte funkar, det som inte håller i längden. Gör om, gör rätt.

Så jag bryter ner mig totalt. Sen börjar tankarna. Först på allt det där negativa, det där dåliga. Sen på hur jag reagerar, varför jag gör det. Det tar dagar. Dagar av tusentals tankar. För det går fort när man kan tänka på flera saker samtidigt. När det är det enda som man gör. Enda som händer på flera timmar. Det är som att tiden står still men ändå känns var minut som en evighet. Som att jag kommer plågas av mina tankar för alltid. Men jag rör mig inte. Äter inte på flera dagar. Är instängd i mitt egna huvud med tankarna, ångest och paniken.

Det går att jämföra med en dator. När den har virus är det först problem. Saker som borde fungera då det inte är fel på dem i sig strular ändå. Och du vet att där är något fel, att det måste vara ett virus. Starta en scanning. Datorn börjar då jobba. Kollar av all data som finns. Letar upp alla de problemen, alla fel den bara kan finna. Det tar tid. Det finns mycket där. Mycket att gå igenom.
När den väl är klar med scanning letar den efter ett sätt att ta bort det. Ibland är det saker som du måste ersätta för att det ska funka korrekt. Då letas det efter ett bättre alternativ än det som fanns. Även det kan ibland ta lång tid.
Där är de saker som bara ska bort. De som inte behövs ersättas. De som enbart var virus och problem. Som inte har någon nytta där överhuvudtaget.
Datorn tar bort och ersätter. Startar om och fungerar som den ska igen.
Det tar tid att hitta det exakta problemet. Det tar tid att hitta en lösning och ersättning. Men när allt väl finns går omstarten fort.

Skulle kunna säga att det är så som jag gör när jag bara ligger där. Jag hittar svagheterna, problemen. Varför de finns där och hur de uppkom. För att sen finna en lösning. Ett sätt att ersätta en del. Byta ut tankemönster och reaktioner. Ta bort det som enbart är negativt. Och sen starta om igen. För att då kunna hantera de saker och problem som tidigare mestadels skadade.
Det sista går ganska snabbt. Tar bara någon dag. Och sen är det som tidigare drev mig till vansinne inte längre något större problem. Jag har funnit en lösning och hjärnan sköter det automatiskt. Det nya tankesättet går in och jag reagerar inte lika starkt längre, om ens alls.

Allt går ganska snabbt nu. Jag har gjort det förr. Vet precis hur jag ska göra. Tar bara några veckor. Men ändå så vill jag inte. Inte till en början. Det är jobbigt. Jag vet om att det kommer kännas som om att jag plågas i en evighet. Så jag kämpar emot allt jag kan. Men ibland kommer jag till den gränsen där jag antingen kan göra så eller fortsätta kämpa emot. Kämpa emot och få ännu mer ångest, magsår. Hjärtat kommer ta mer stryk. Och jag vet inte ens om jag klarar hålla mig ifrån den där plågan som känns som för alltid. Det är inte värt det. Inte om jag har möjlighet att vara ensam. Att bara ligga där i flera veckor och titta upp i taket.

Det är så jag gör, det som hänt nu. Som fortfarande till viss del håller på att hända. Bara en-två dagar till. Jag tycker inte att det är något konstigt men jag har märkt att få gör på detta sätt. Att även det är något som många inte kan begripa och greppa.
Förstår du mig och använder det mot mig kommer jag till att ändra på mig. Jag kommer aldrig till att ge upp. Kommer aldrig bara lägga mig ner och dö.

Dessvärre funkar det inte till allt. Inte till de saker som jag inte kan lösa. De som redan har hänt, min mörka sanning. Jag bara måste lära mig att acceptera och leva med det. Det är inte längre ett fysiskt problem men kommer alltid till att finnas där psykiskt.


Gillar

Kommentarer