Hjälp.

Vet du vad? När det verkligen gäller något mer allvarligt har jag svårt att be om hjälp.
När det är något som verkligen tar hårt på mig ber jag sällan någon annan att finnas där, för jag klarar inte av att bli nekad.
Att känna mig ännu mer hjälplös, som att jag inte är värd det.
Det gör så jag känner mig helt jävla värdelös om jag säger till att jag behöver hjälp och man struntar i det.
Så istället stänger jag in mig i mitt huvud. Och försöker trycka bort det så mycket som möjligt.

Jag väljer hellre att vara ensam om det än att söka efter någon som inte kommer finnas där.
Då blev jag i alla fall inte nekad.
För det är ju trots allt så att mina problem är min uppgift att lösa.
Och kan jag inte lösa det, så är det fortfarande bara mitt problem.

När jag var liten fick jag höra flertalet gånger att man ska be om hjälp när man behöver det.
Överallt sas det att nej betyder nej och att man då ska sluta.

Men vet du vad verkligheten lärde mig?
Att när det väl gäller betyder inte nej att man slutar.
När det väl är allvar så finns ingen där.

Så vad är egentligen poängen?
Att ständigt få bekräftat att ens vilja inte spelar någon som helst roll? Att oavsett vad så är man, om inte helt, så nästintill värdelös.
Ett jävla objekt som för stunden bara råkar ha en puls.
Och ändå så fortsätter man att både markera och säga nej.
Ändå så dör inte det lilla hoppet om att man kanske kan respektera att även jag har en vilja.
Som ett tard hoppas man att någon ska mirakulöst bry sig tillräckligt för att hjälpa när det väl är allvar.

Så snälla, hjälp.

Gillar

Kommentarer