Inte okey.

Har varit hos neurologen. Det kändes inte som att det gick så bra. Så hoppas väl nu på att de kan finna något som utlöser att jag svimmar. Även om det för stunden känns lite skit samma. Det mesta känns lite skit samma. Egentligen vill jag bara skrika ut all skit som hänt och fortfarande händer. Bara berätta precis allt för någon. Meddela hur fucked up det är. Hur fucked up jag är och har varit. Det är väl bara synd att det inte riktigt finns någon som bryr sig. Vilket jag egentligen vetat några år men ja, har väl tagit in det nu. Har sluta att nöja mig vid något halvdant så, jag sa till mamma att jag inte längre vill prata med henne. Det var henne förra inlägget handlade om. Den människa som jag så gärna skulle vilja älska, som jag ville skulle älskat mig. Men jag kan inte göra mer. Det känns lite som att det är väldigt mycket just nu som jag inte kan göra något åt.

Jag skulle vilja skriva att det är okey. Men det känns inte så. Det känns inte okey. Det känns orättvist och jävligt ensamt. Jag förstår inte vad jag gjort för att hamna där jag är nu. Förstår inte vad jag någonsin har gjort för att ha det så som jag haft det. Varför är folk elaka? Varför ska man utnyttja någon? Varför låtsas som man tycker om någon? Varför ljuga? Hur svårt är det att hålla sig till sanningen? Jag vill inte att man lindar in något. Vill inte att man ljuger eller undanhåller för "min skull". Bara säg det rakt ut. Sådant klarar jag. Det är det andra jag inte klarar av. 

Varför ska man tvunget köra över mig så fort man får en chans? ​Jag har det inte redan jobbigt som det är? Har inte redan haft det tillräckligt jobbigt tidigare? Man bara måste fortsätta? Så många, verkligen? 

Tycker inte att jag är en dålig människa. Dryg och jobbig kanske, men inte dålig. Och det är inte så att jag vill att man ska tycka synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Det som jag vill nu är att man inte väljer att göra mig illa, vara elak. Jag orkar snart inte mer. Och med snart menar jag väldigt snart.
Nej, jag är inte knäckt. För att vara det måste man bry sig. Jag har slutat att bry mig om mig. Det är för jobbigt och jag kan ändå inte göra särskilt mycket åt något.

Under flera år ville jag ta livet av mig för att få någon till att må dåligt. De som behandlade mig illa, tog mig förgivet. Det kanske inte hade varit för att de på något sätt brydde sig om mig utan snarare för de gjorde någon så pass illa att den tog livet av sig. För de drev någon till självmord.
Det är inte så längre. Har inte varit det på ett bra tag. Det är elakt och jag vill inte vara det. Är inte längre fylld med hat och avsky.
Skulle jag försvinna skulle det vara för min skull. För att jag älskar mig och vill inte plågas längre. För om jag ska vara helt ärlig är mitt liv inte värt att leva.


Gillar

Kommentarer