Känslor < Tankar.

Brukar du vara likgiltig? Känner du någonsin likgiltighet? Har du alltid någon känsla? Något som du ständigt lägger märke till?

Har märkt att det är många som inte kan förstå sig på mig. Många som inte kan förstå bristen på känslor. För tydligen är det inte normalt. Att aldrig kunna bli sur är inte normalt. Kan bli arg, förbannad och irriterad men inte sur. Sur är bara jobbigt och brukar hålla i sig länge. Svårt att ändra en sur människa, svårt att kunna förklara något som den accepterar. Det bästa är väl att vänta ut det antar jag. Sura människor har en tendens att tappa logiskt tänkande. Kan inte bli sur längre. Det är bara onödigt.

Jag känner känslor. Jag har känslor. De bara "går över" efter ett tag. 1-5 minuter. Sen känner jag inte mer. Och det är uppenbarligen svårt att förstå. Jag ska tydligen känna något nästan hela tiden. Även om jag berättar som det är. Man ska inte lyssna. Inte ens försöka till att förstå. För "Nej, så kan man inte vara. Du måste känna något.". Varför? Till vilken nytta är det? Det verkar jobbigt att hela tiden känna något. Jag vet, får ju mina hormonrubbningar ibland. Det är jobbigt. Hur klarar man av att ha det så hela tiden?

"Men du skriver ju om känslor hela tiden." Ja, för jag kan hantera tankarna på ett känslomässigt sätt. Kan sätta mig in i hur det skulle vara att känna på ett visst sätt och sen tänka så. Att jag känner något en kort stund och sedan håller fast tankarna i samma mönster. Förklarar det något eller det låter bara ännu mer konstigt än vad det är?

Jag kan tydligen få den som läser att känna något. Någon känsla som jag som skriver borde ha. Då olika beroende på hur jag väljer att skriva och om vad. Och även det ska vara svårt.
Jag kan förstå att det är svårt att skriva och beskriva känslor när man känner dem. Jag kan beskriva det just för att jag faktiskt inte märker av dem. De finns inte där. Jag bara väljer att tänka på ett visst sätt. Det sättet som lämpas bäst. Det sättet jag har för att ta itu med just det som jag skriver om.

Men att jag skriver så gör det ännu svårare för någon annan att förstå att jag inte känner något. För det ser ut som det. I stället för att faktiskt lyssna på mig anta och käfta emot. Berätta för mig att det inte är som jag säger. Varför skulle jag ljuga?

De flesta har en tendens att utgå ifrån sig själva. Att anta och tro att någon är och tänker på ett visst sätt för denna själv gör/har gjort eller skulle göra så. Vilket troligtvis stämmer in många gånger. Men är du en känslosam människa så lär du förstå mig ännu mindre.

Jag tycker inte att jag är svår att förstå sig på. Jag skriver och berättar hela tiden ju. Brukar förklara ganska mycket hur jag tänker och varför. Förklarar så det inte ska bli något missförstånd.
Dock så har jag märkt att om jag snackat med någon ett tag så slutar jag förklara lika mycket. Jag förväntar mig att man vid det laget har förstått sig på mig och hur jag tänker. Vilket är fel av mig. Dels för jag låter som en stone cold bitch men även för att det kan vara svårt för någon som har någon typ av känsla. Man tolkar olika beroende på känsla ju. Arg, glad, ledsen osv. Vilket är något som jag har börjat tänka på. Svårt när jag själv inte har det problemet.
Det är så onödigt med missförstånd och sura miner bara för att jag är dum i huvudet och antar. Jag tycker ju själv inte om när man antar utan föredrar att man ställer frågor istället. Lite som jag gör om allt och nästan hela tiden. Men de flesta är dessvärre inte så. De flesta går på sina antaganden och känslor. Då är det bättre om jag förklarar direkt och kanske inte lägger fram saker så hårt alltid.


Detta inlägg läses troligtvis som jag har det. Att man inte riktigt känner någon känsla från texten. Likgiltighet.
​​Nu hade jag tänkt att försöka sova. Natti natti.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229