Kärleksfull.

​Har för stunden ingen dygnsrytm alls. Sover till och från hela tiden. Några timmar i taget. Vilket är ganska så skönt. Jag tycker om att sova. Tycker om min säng. Den är mjuk, grå och har fluffiga kuddar och stort täcke. Det börjar dock bli lite kallt så funderar på att ta fram det andra vintertäcket också. Min kropp klarar ju inte av att bli varm och hålla sig så. 
Duschade även djuren tidigare. De var förvånansvärt duktiga och medgörliga även om de inte var allt för glada på mig. Men nu är de rena, lena och luktar gott. 


Känslor. Något som jag skriver mycket om men sällan känner. Precis som med mycket annat så behåller jag det i huvudet. Vilket leder till att jag blir mer trög då känslor inte alltid är logiska. Hur ska man förstå när man inte känner dem? Bara tankar som ändras av sig själva. Tappar kontrollen över dem. Och nu när jag förstår mig på mig mår jag nästan illa. Hur har jag blivit så, eh, kärleksfull? Är det rätt ord? Det låter äckligt. 

Så fort någon har haft någon sådan känsla har jag i princip stuckit på andra hållet. När någon har sagt eller skrivit något om det har jag fått ångest. Inte lite smått utan fryst till helt med en miljon tankar och alla skriker SPRING! Vilket i sig kanske inte är ett friskt beteende men det är så jag gjort. Det är vad som hänt nästan var gång. I alla fall de gånger då det gällt någon som jag faktiskt brytt mig om. För jag inte kan. Känner inte sådana känslor. Har i alla fall inte gjort tidigare. Och nu är jag helt mjuk och läskig av mig. Full med känslor, sådana i huvudet. Vad händer när jag även känner dem? Kommer jag komma till det läget? Vill helst inte. Fan. Bara detta gör så jag mår dåligt. Inte riktigt ångest men nästan. Kärleksfull? Jag? Vem tror på det? Vilken människa som snackat med mig ett tag kan seriöst tro det? Ska jag nu börja tycka om kramar och mys snart också? 

Detta är läskigt och äckligt. Hur tar man bort det? Jag vill inte. Fine att jag blir mer kärleksfull mot djuren. Men mot andra människor? Någon annan? Och det är ju inte precis som att jag kan välja människa. Bara sådant som händer. Ologiskt trams. Eller ja, det är ju med största sannolikhet grundat på något. Men ändå. Hade det varit logisk hade olycklig kärlek inte existerat. Det är inte logiskt att känna sådant till någon som inte känner det samma. Inte logiskt att tycka om någon som inte tycker om en tillbaka. Jag menar, det är en ganska så stor nackdel. Varför skulle man frivilligt utsätta sig för det? Kan det inte bara finnas lycklig kärlek? Och Oh my god, vad har hänt med mig?! När blev mina tankar såhär och varför? Ja, varför? Råkade jag slå huvudet hårt i ett krampanfall eller vad är det frågan om?! 

Men hm. Om jag nu har detta i huvudet och inte i riktiga känslor. Då borde jag kunna lära mig att hantera det. Lite som jag gjort med empati och ångest. Det vill säga att jag skulle kunna lära mig att stänga av när det inte passar. Så känna kärlek när det är besvarat och med logik kunna övertyga mig att inte känna något om det inte är besvarat. Om jag låter helt knas just nu så skyller jag på att jag är trött och detta är nytt för mig. För jag misstänker starkt att det inte går att skrika "TYCK OM MIG!" till människan. Alltså, det går väl att göra det men tvekar hårt på att den hade tyckt om en. Fan, jag hade nästan gjort på mig om någon gjorde så mot mig. Det hade nog gjort att jag sprang. Verkligen sprang. På riktigt. Och jag springer inte frivilligt, någonsin. 


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229