Kräsen.

Jag har hört att ju äldre man blir desto mindre krav har man på en blivande partner. Som att med åren blir man mer desperat att inte vara ensam.
Det känns som en kortsiktigt plan. Eller kanske mer som att man gett upp om ett trevligt liv? Man liksom nöjer sig, så man slipper ensamheten om dagarna.

Jag har märkt att ju äldre jag blir desto större krav har jag på en partner.
Inte gällande just utseendet eller det materialla, men personligheten. För jag lever i en fantasivärld där jag vill att människan som jag väljer att spendera större delen av livet med, är min bästa vän.
Och då jag är skrev, är en fördel om den andra också är det. Helst inte helt på samma sätt.
Framförallt så ska människan veta hur man visar respekt och kunna säga saker rakt ut, i alla fall till mig.
Det är okey, när jag är dum i huvudet så får man säga det till mig. Och om den andra är det, ska jag kunna säga det. Helt utan att man får frispel, utan att ge en massa skit tillbaka.
Man ska kunna hantera och förstå att bara för man gör något dumt, betyder det inte att man gör det överlag. Förstå att alla ändå gör fel, eller något som andra anser vara fel.
Att kunna ta kritik är något jag värderar ganska högt.

Och varför skulle man nöja sig för man blir äldre? Borde det inte vara tvärtom?
Att när man är yngre nöja sig och märka vad man egentligen vill ha för relation. Se vad man värdesätter i en partner. Och när man senare kommit fram till det, faktiskt leta eller vänta på att man hittar en sådan människa?

Ja, jag är fullt medveten om att det kanske aldrig dyker upp någon. Men är det ändå inte bättre då att vara ensam istället för att behöva anpassa sig för någon/något som man hade varit bättre utan?

Gillar