Man ska utvecklas..

Jag har hört att man ska utvecklas som mest under en kris.
Och det är väl lite så att världen indirekt hamnat i en just nu.

I förra veckan gick jag runt här och samlade ihop flera påsar att donera till de som nu inte längre har någonting kvar.
Min samling på skor, ytterkläder och ljus minskade drastiskt. Och så även andra kläder och filtar.
Det är väl egentligen ingenting jag hade velat bli av med, men känner att det finns de som behöver det mer än mig.

Spenderade sedan flera timmar på att sortera många andras donationer och packeterade dem rätt innan de, med bättre muskler än mig, lastade det på lastbilen.

Var det vad jag kände för att göra? Nej. Nej det var det inte.
Tänkte jag ens nämna att jag gjort det? Nope, egentligen inte.
Men det fick mig till att tänka. För igen, man ska utvecklas som mest under en kris.

Jag valde att göra detta för jag anser att det är vad man ska göra.
Att jag inte mår bra är strunt samma när det kommer till att hjälpa så många andra. Och egentligen, vad förlorade jag? Blev lite mer psykiskt utmattad. Är det inte värt det när det förbättrar livet för fler?
Jag hade inte klarat av att strunta i det bara för det inte passade mig för stunden.
Min moral är högre än så.
Och hur kan man förvänta sig att andra människor ska vara bättre än en själv?
"Ni ska, men inte jag." Har aldrig fungerat för mig.

Det fick mig däremot också att komma fram till att jag orkar inte längre bry mig om andras känslor hela tiden.
Att jag struntar i att göra vad jag vill för jag inte vill att någon annan ska må dåligt av mitt beslut.
Att jag kan be om ursäkt att någon tog illa upp eller misstolkade mig. Att jag skulle förklarat det på ett annat sätt så människan i fråga inte gick i försvar. Så den inte antog något istället för att fråga mig. Som om att det skulle vara mitt fel när jag sen får hur mycket smuts som helst bara för någon har dåligt humör och kass självkännedom.
Det är inte mitt fel. Och framförallt så är det inte mitt ansvar.

För även om min kropp inte fungerar på topp och att den vid tillfällen inte ens vet hur man tar upp syre, så är jag nästintill helt fantastisk. 
Jag skryter inte med saker som jag gör, för jag gör dem inte för att få beröm.
Detta jag nämnde här ovan är bara en liten del av det jag gör för att hjälpa andra människor.

Precis som att jag inte berättar om allting jag faktiskt förstår.
Berättar inte vad jag måste offra för andra och framförallt inte människan jag gör det för.
Jag gör det som jag anser vara rätt och hoppas på att många andra gör det samma.

Även om jag det senaste året börjat tänka mer på mig själv så har jag fortfarande gett så mycket mer än vad jag fått tillbaka och nu räcker det.
Om jag skulle dö i natt, hade jag velat att den sista tiden av mitt liv var så som det varit?
Att jag mer levt för andra än för mig själv?
Att jag lagt nästintill all min vakna fokus på människor som inte verkar uppskatta mig? Som inte behandlar mig med samma respekt och omtanke som jag behandlar dem?

För ja, min kropp är vid tillfällen helt jävla värdelös, men som person är jag nästintill fantastisk.
Och jag förtjänar att bli behandlad med respekt.
Så kan inte du göra det, så fixar jag det själv. För då ser du inte mitt värde och är onekligen inte värd det.

Motgångar berättar inte vem man är, det är sättet man hanterar dem på som säger det.

Gillar