Min vilja - Hund.

Vet du vad jag verkligen skulle vilja kunna? Ta ut Koira.

Till en början var hon väldigt duktig. Jag hade inte blivit så pass sjuk att jag inte kunde gå ut någon gång om dagen. Så vi tränade mycket både inne och ute.
Dessvärre blev jag snabbt mycket sämre och klarade knappt ens av att rör mig utan att få kramp och svimma.
Hennes husse fick ta henne utomhus då istället. Och precis som alltid annars så har man ett starkt behov av att inte alls lyssna på vad jag säger. Så Koira drar som in i helvete i kopplet nu.
Inomhus är hon väldigt duktig och lydig, utomhus pesten.
Det är något som gör mig ledsen var gång jag tänker på det.

Även när jag blev lite bättre var hon redan så olydig att jag med min kropp inte har en chans att klara av att ta henne.
Mattes älskade lilla pälskling.
Jag var tvungen att först avliva han som jag älskade mer än allt annat för att sen lämna bort min älskade flicka, för hennes skull.
Det skär i mig. Det gör mig så arg samtidigt som det bryter ner mig var gång jag tänker på det.

Det var vår hund. Vilket jag kan tycka inte innebär att det bara är mitt ansvar. Och om någon inte klarar det just nu, hjälps man inte åt då?

Att jag alltid ska få som jag vill är ett skämt.
Bara för jag sällan berättar vad jag egentligen vill eller hur dåligt jag mår av vissa saker betyder det inte att det inte finns.
Jag vill dessutom inte ha någons empati. Men någon typ av respekt och förståelse hade inte varit helt fel.

Bara för jag fokuserar på det som gör mig glad för stunden och efter mitt helvete till liv har blivit väldigt duktig på att trycka bort och på visst sätt förtränga det som gör så jag mår dåligt, betyder det inte att allt är bra.
Mina problem, jag löser dem själv. Jag vill inte alltid ensam, men det är okey. Jag klarar det. Eller så dör jag.
Shit happens.

Hon är alltid så glad. Mattes flicka. <3

Jag fick hjälp med att skaffa Makea. Det är inte så att jag bytte ut varken Maito eller Koira till honom. Det är bara det att jag inte klarar mig utan hund.

Utan en hund hade jag tagit livet av mig direkt. Och det är inte många som inte är medvetna om det.

Det var många år sedan jag slutade leva för min skull. För oavsett så klarar jag inte av att göra mitt liv särskilt mycket bättre.
Jag jobbar med det som fan. Verkligen extremt mycket men på något sätt så känns det som att en del helt enkelt bara är födda för att misslyckas.

Och det som gjort mig så arg och verkligen tappat hoppet är att det inte varit mitt fel.
Många saker skulle jag aldrig kunnat påverka eller förändra.
En del saker bär jag själv skulden med att jag borde tänkt bättre. Jag vet att det är orimligt, men det känns bättre att tänka att det var mitt fel, som att det var jag som gjorde valet, på något sätt.
Känns bättre när jag inbillar mig att jag hade kontroll.
Och det är nog därför jag också väljer att förvärra, när jag inte kan förbättra. För då kan jag alltid skylla på mig själv, att jag aktivt gjorde något och slipper tänka på att det var något jag inte kunde påverka. Slipper tänka på att det är hela jag som är fel.

Så jag behöver en hund. Jag behöver någon att älska och känna att jag i alla fall gör någons liv bättre.
Jag behöver den för att inte bara känna mig ivägen och dålig.
Jag behöver hund för att slippa känna mig så ensam.
För en anledning att fortsätta leva.

Gillar

Kommentarer