Mindre positivt.

Fick levererat mat tidigare. Hund fick även gå ut en runda med någon som inte var matte. Så jag var väl social i typ fem minuter.
Är inte alls på humör. Vill mest kravla ihop till en liten boll och självdö, snabbt och smärtfritt. 
Varför kan det inte lösa sig av att man gråter? Det hade varit så mycket lättare.
Men det gör det inte. Så jag gråter inte heller.

Man kan tycka att jag borde ha vant mig. Men hur kan man vänja sig vid att kroppen förstör sig själv? Hur kan man vänja sig med att gång på gång få dåliga nyheter? På att höra att det inte riktigt finns något att göra?

Det är okey.
Jag försöker övertyga mig själv om att det är okey.
Lyssnar på samma låt på repeat och låsas som att det inte finns. Som att jag inte finns.
Jag finns inte. Allt är bara i mitt huvud, som inte finns.

Dagar som denna vill jag absolut inte träffa någon. Vill inte riktigt prata eller skriva till någon. För det kommer inte något positivt ifrån mig. Och jag vill inte vara till besvär. Jag vet bättre än att tro att någon faktiskt skulle bry sig så mycket om mig, att man skulle orka att jag inte var glad.

Jag delade med mig av något som man inte riktigt vet.
Visst, de flesta vet om att jag är sjuk. Men vet någon om smärtan jag ständigt har? Hur pass sjuk jag egentligen är?

När jag skämtar och skrattar, när jag dansar runt och ler, ser du min smärta då?

När jag tänker på vad du vill och behöver, när jag ställer upp och bryr mig, ser du min smärta då?

Ser du hur min kropp slåss mot sig själv? Hur mycket det värker?
Ser du hur livet tar på mitt psyke? Hur ledsen jag är?

Jag finns för att ta hand om andra, för att göra livet bättre. Tillfällena jag inte kan det ska jag heller inte finnas nära.
Min smärta är just det, min.
Jag vill inte att man tycker synd om mig. Men ibland skulle jag behöva stöd och förståelse.
Att man någon gång tänkte på mig, för mig.

Jag vill inte längre dö, jag vill bara inte leva.

Gillar

Kommentarer